Babel i våra hjärtan

Först en uggla jag fick av Phoebe. Den heter Barry. Phoebe fick bestämma. Men i hemlighet så heter den nog något annat jag inte funderat ut än.

Hej igen.

Jag sitter här med min pjäs och filar på orden. Tar bort, lägger till. Ändrar ord och meningar, flyttar på dem. Isolerar dem. Undrar om detta överhuvud taget kommer bli något. Men jag har efter att pappa pratat med Malin skickat den till henne så att hon kan läsa den och ge feedback. Alltså faster Malin som skriver manus som levene.

Igår tog jag en paus i allt detta och åkte till Camden med de andra. Det regnade och var väldigt mörkt. Men jag hittade en fantastisk sak som jag totalt kärat ner mig i. Han heter Neville och är en elefant gjord av sten som tydligen någon människa i Nepal gjort för hand.

Neville har bra smak när det kommer till TV.

Neville kan se stor ut om man tar foton i grodperspektiv. Eller är det elefantperspektiv?

Neville kan sitta/stå vackert.

Dagens jobbiga grej är nog annars att jag var dum nog att sova med öppet fönster i natt. Det regnar och stormar ute. Jag hade mina biblioteksböcker och dvder i fönstret. De är blöta nu. Järnspikar. Har ställt upp dem mot elementet och hoppas på det bästa.

Ja Ja, jag ska uppdatera

Efter vissa påtryckningar från Tomas så kommer här en uppdatering om vd jag har gjort de senaste dagarna.

I torsdags som många andra torsdagar åkte jag och Louise ner till London för att plugga (verkar helt okapabel att göra detta i mitt rum. Då satt vi på Yumcha nere i Soho som har gudomligt te och idag satt vi på Foyles jazzcafe då Izz hänkadde på för första gången. Hon gillade det starkt.

I torsdags hade Urban Outfitters även 20% rea så vi gick dit och shoppade lite.
För att jag är en sådan nörd så köpte jag den här t-shirten:

Som är en referäns till den här tavlan:

Vilket jag tyckte var genialt. Men sen på kvällen när amerikanskorna bjöd in på Thanksgiving middag så myckaddes jag spilla ner den lite. Men det gick bort, nästan. Det var kul förresten, riktig kalkon och hela baletten.

Igår så pluggade jag på dagen och lagade hallonpaj (den där vanliga) vilket gick riktigt bra trots att man inte har någon aning om hur varm ugnen är.

Jag gick även och såg film på BFI, Los Lunes al sol som handlade om ett gäng spanska hamnarbetare som fått kicken. Riktigt bra. Till min förvåning så satt de andra tjejerna i baren på BFI då de inte lyckades komma in på Ministry of Sounds speciella skriskoåknings-dj happening. Alla som kommer hit och hälsar på kommer bli medsläpade till BFI. Det är fantastiskt.

Nu har jag även fixat alla julklappar som ska fixas och känner mig allmänt nöjd över det. Det är bara tre veckor tills jag kommer hem igen. Jag ser fram emot det.

Tack Tomas för bilderna du skickade!

Bilderna från The Ritz:

http://www.facebook.com/album.php?aid=173288&id=665356284&saved

Kändisspaning fick en helt ny innebörd

Hello!

The Ritz var flott värre. Kände mig något felplacerad som om de skulle kicka ut mig när som hellst. Speciellt när vi kom dit, herregud. Dessutom ville aussie tjejerna (de enda som vart där förut) och holländskan Lindey ta kort på dem själva utanför. Det klarade jag inte av, gick raka vägen in. Visst är det häftigt att vara på The Ritz med det är ett hotell, inte en turistattraktion (det ska vara i alla fall).

När vi kommer in blir vi uppassade av jag vet inte hur många herrar i frackar som visar oss till var vi ska vänt och sen hämtar oss för vårt bord etc. etc. Man fick välja mellan massa olika teer och fick smörgåsar, scones och bakelser. Gott var det.

Men idag fick jag höra världens bästa grej. Jag missade mitt seminarie igår pga The Ritz så jag bad Lewis att hämta upp min novell som vi äntligen fick tillbaka. Men min lärare hade valt ut min novell som en av de tre som skulle läsas upp i klassen. Lewis fick äran eftersom han skulle hämta upp den. Enligt en annan kille i min klass så älskade vår lärare den eftersom den just var så enkel och handlade om mänskliga relationer och problem istället för att folk skulle springa runt och skjuta på varandra eller liknande. Blev väldigt glad. Nu måste jag bara utveckla den till en 2000 ords novell men det ska inte vara så svårt.

Dessutom föll jag och Phoebe för frestelsen som heter Kiera Knightleys scendebut med Damien Lewis som motskådespelare. Dagen efter att jag kommer tillbaka till London i januari ska vi se The Misanthrope av Moliere. Tokdyrt men här ska man se riktiga kändisar. Reine Brylofsson på Pressbyrån i all ära men detta är Kiera!!!

The Ritz

Jo dårå. Ska till The Ritz nu och dricka afternoon tea. Tata!

(bilder av detta kommer garanterat att postas)

Nu glömde jag vad Dan sa till Ylva men det var roligt.

Söndagshälsningar!

Jag hade en sån bra bloggtitel för detta inlägg men glömde bort vad det var. Järnspikar.

Jo så Yvlan och Dan sitter nog i nån solstol på andra sidan atlanten och smuttar på drinkar i 30 graders värme. Då tänkte England att de skulle få sig en dos av riktigt nordeuropeiskt pissväder. Det regnade så hälften vore nog. Men det var himla kul att se systern och Dan. Efter ett misslyckat försök att ta tunnelbanan (inte bra att vara rooky på en lördag när det regnar) så kom de tillslut till deras billighetshotel där jag satt och väntade.

Vi käkade på en bra pub vid British Museum, vi vandrade runt och dreglade över kläder i Covent Gareden, hittade efter mycket om och men Dans skjortbutik Pink, gav upp och satte oss på en Pub i Soho och fick mamma och tomas att boka en biljett till Ylva för deras Londonweekend i Mars (nu kommer det bli Skottland 2007 all over again!, hittade en fransk restaurag som hade jättegod mat (ylva vann med anka) och satte oss på en holländs pub som var majoriteten männ (var det gay eller bara bromance?)

Så en helfestlig dag med mycket sitta-på-pub-tid. Tyvärr var min kamera död i batteriet så får vänta till Ylva skickar hennes bilder.

Nej syster jag orkade inte skriva med juristspråket denna gång. Vart Hossis konstiga talspråks svenska igen.

Idag har jag inte gjort ett jota. Lite plugg men that's it! Klunkat i mig kaffe och lyssnat på spanarna.

Jonatan ville läsa mera.

Här kommer en metafor jag skrev för novell-seminariet


Language is a body. It’s a living organism. It breathes, it smiles and it sings. It can be looked at as a whole or you can examine the different parts. It comes in many shapes and colours. You can change it into another but it is painful. As you try to change it you might end up chopping a bit of yourself off. You will always remember how it looked like from the beginning. It does change over time but you’ll always have the same skeleton. Language can brake but it can also be mended again. It is the base from which you look at the world. It is structured in a particular way for a reason. It has taken generations to evolve and has grown over time. As a body, language can be looked upon with different eyes, is it vulgar or is it perfectly normal? Is it beautiful or is it the ugliest thing? It can find itself belong to someone or banished from somewhere. It is the definition of a single human being, its borders and limitations. It is the details that make it, the shape of a shoulder, the pronunciation and rhythm of it. To master it can be a challenge for both toddlers and pensioners.

Man kan se ända till Mariannelund!

Så idag var jag och Catarina (brasiliansk tjej, väldigt söt och trevlig) och upptäckte St Pauls Katedralen. Den är fantastisk. Både i sig själv och som en symbol för Brittisk krigsanda under VK2 då den lyckades med bedriften att vara obombad när kriget var över.

Jag tände ljus för farfar och morförföräldrarna, nu brinner det för er i London också. Men saken är också den att man ska liksom klättra upp i toppen av St Pauls för att verkligen uppleva den. Mina ben var en aning skakis efter den bedrifen. Cirka 200 trappsteg men oj va fint det var. Man såg vida omkring på denna stad som kallas London. Jag kan fortfarande inte riktigt inse att jag ska vara här under en sån lång tid och att det verkligen är på ett sätt mitt hem nu.

Sen promenerade vi till Piccadilly och chacka marmelad och ingefärskakor på Fortune & Mason, kolla runt lite i affärer utan att köpa nåt och gick och åt sushi i Chinatown (antar att det fanns plats för japanerna också). Sushi var gott, har inte ätit det sen jag kom hit.

IMORGON KOMMER YLVA OCH DAN! TJOHOOO!

BFI - mitt vardagrum i London

Tjo!

Jag så inte dokumentären igår. Jag hängde hela dagen på BFI's café/bar/resturang för att se "The White Ribbon", en tysk/österikisk film som vann stora fina priset i Cannes. Det handlar om ett par obehagliga händelser i en tysktalande (man får aldrig riktigt veta var den ligger) by innan utbrottet av första världskriget. Väldigt vacker och väldigt obehaglig.

Men jag satt där i en snorgrön soffa i ett flertal timmar i alla fall och stakade ut pjäsen min ännu mer. Nu känns den lite mer logisk men det är fascinerande den där processen att forma något som kan stå för sig själv utan att tippa över pga felkonstruktion eller annat jobbigt. Nu ska jag bara skriva dialogen. Ni läser rätt, dialogen har jag inte skrivit än men nu vet jag precis vad som ska hända och varför. Karaktärerna kan jag nästan se framför mig, hur de ser ut, luktar och låter.

Runt omkring mig satt branchfolk och pratade om diverse saker som skulle säljas BBC hit och Channel Four dit. Jag vill också! Berätta för mig hur ni gör! Ta med mig!

att blanda ihop kreativiteten

Nu är det många bollar i luften. Massa bollar blir det. Ny novell, pjäsen och hemtentan med analys av film.

Men pratade med min lärare om mina ideér för pjäsen och han gillade det. Jag ska låta den utspela sig på Heathrow och ha ett gäng karaktärer från olika delar av Europa och låta dem vara instängda och vänta i en hotellobby då en storm har drabbat London. Symbolism javism. Det ska handla om ett modern Europa med allt vad det innebär. Hur folk måste kommunicera på Engelska och om de kan kommunicera med varandra. Min lärare ville dock att jag skulle åka till Heathrow och göra efterforskningar. Mailade nån adress jag hittade på deras hemsida och frågade om hur de gjorde när stormarna kommer men har inte fått svar. Men känns skönt att jag på ett sätt fått grönt ljus för den. Har mest planerat den tills nu. Skrivit ner vad jag vill ska hända och vissa delar av dialogen. Imorgon ska jag sätta mig ner och skriva då vi ska ha med oss den första av 10 sidor nästa vecka. (jag tror jag upprepar mig en massa här men skit samma)

Imorgon ska jag nog åka ner till BFI för att utyttja mitt medlemskap. Har inte sett så mycket filmer jag hade planerat för det har vart så mycket annat. Men nu går det en dokumentär om Liverpool som Mark Kermode sa var förra årets bästa film.

Att blåsa bort på Leicester Square

Jojo. Jag och Izz gick och såg på film i Lördags kväll och det har varit lite galet väder här. Det var en storm som svepte förbi de brittiska öarna och hej vad det gick. Stolar blåste hit och dit vid uteserveringarna (!) på Leicester Square. Nu blåser det igen så jag nästan flasha baken då vinden tog tag i min tjol på väg till biblioteket.

Så här mycket blåste det i Wales i helgen:

Men vi såg 500 Days of Summer vilket var en såndär mysig amerikansk indiefilm med underbar popmusik, referänser till Belle & Sebastian, söta kläder och allmänt rolig. Dessutom var det en festlig Springsteen referäns och de kallade varandra Wherter (alltså Goethe, Roland hade vart glad)

Igår handlade jag och Izz på Asda och sen försökte jag plugga. Gick sådär fram tills cirka 11 på kvällen då jag kom på hur jag skulle göra med pjäsen. Fortfarande inte helt klar med planen men kommit en god bit på väg.

Det är som om att man sitter och väntar på insirationen och när man vänder ryggen till så tada! Då kommer den.

Idag ska vi se Du Levande av Roy Andersson, vi såg Sånger från andra våningen förra veckan. Jag skrattade nog högst av de som satt omkring mig vilket var underhållande i sig. Jag älskade den filmen.

Morons

Hemtentan klar och jag är nöjd med den. Ta i trä *knack knack*

Men bara för att man bor i London kan man ju inte missa åsiksmaskinen:

Mormonmode
This is an important message from the Opinion Machine to mormon missionaries visiting Stockholm. A new chapter of ”The Book of Mormon” has been discovered! It reads as follows: ”Backpacks are practical when doing missionary work abroad and dark suits are stylish but thou shalt not mix them – thus angering God and making yourself look like a socialdemokratisk lokalpolitiker.” So the next time you risk making the fasion faux pas of combing a backpack and a suit, ask yourself: ”What would Jesus do?” The Opinion Machine can assure you that he wouldn’t be caught dead, or resurrected, in an outfit like that.

hahaha. sett jättemånga mormoner i London. de tycker väl att detta är syndens näste eller liknande....

A pleasant surprice

Jag älskar det här stället.

Den äldre mannen (afroamerikan med världens djupaste coolaste röst) som satt mitt emot mig har nu gått men inte utan att haft en liten pratstund, önskat mig lycka till och gett mig en klapp på axeln.

Vi har nämligen just upplevt en väldigt bra liten jazzkonsert tillsammans. Jag berättade inte det i det tidigare inlägget men det förbereddes för konsert på scenen som är precis brevid mig när jag kom hit. Först fattade jag inte vad de höll på med men allteftersom Foyles fylldes av massa gamla jazzrävar och mer och mer utrustning släpades upp på scen gick det upp för mig. Jag hade glömt bort att det är Londons jazzfestival och eftersom detta är ett jazzcafé.

Så en 81 årig krutgumma från USA och en fantastisk pianist hade en liten minikonsert på en halvtimma rakt framför näsan på mig. Hon sjöng fantastiskt, var klädd helt i svart sammet, hade armband med leopardmönster, djuplila läppstick och leopardmönstrade tofflor som matchade armbandden. Underbara historier om att växa upp i Detroit och som 14 åring springa efter alla coola musiker.

Men som den äldre mannen sa innan han gick:

Now, back to work.

Who are the characters?

Nej men nu har jag inte bloggat sen i onsdags. Vad kan det bero på? Jo. Det har i princip inte hänt någonting. Idag är den första dagen jag lämnat Oakwood och Cockfoster på hela veckan. Vi har en hemtenta som ska in på måndag och jag har haft stora svårigheter med att skriva den.

Jag tror jag är lite rädd för det. Visst gick det bra med recensionen och jag har ju trots allt skrivit liknande hemtentor på svenska tillräckligt mycket för att veta hur det skall göras. Men ändå. Dessutom får den bara vara 1500 ord vilket är väldigt lite för en sådan kompex fråga:

"Explore some of the ways in which American genre films embody themes and ideas that can be considered ideologically significant. Refer in detail to a minimum of two screened films."

Gahhh. Men jag har nu tillräckligt mycket och sitter och filar på den på mitt vanliga häng; Foyles Jazz café. Jag borde vidda mina London vyer men det är så lätt att bara åka hit och sätta sig ner. Sitter mitt emot en äldre herre som läser böcker och dricker vin. Jag trivs.

Men jag har fortfarande inte fått nån feedback på min novell men hoppas på att få veta något den kommande veckan.

Förutom novell och olika hemtentor (har också ett grupparbete, gah) så är den stora grejen det manus vi ska skriva för en teaterpjäs. Jag har tonvis med idéer men vet inte riktigt hur jag ska förverkliga dem. Jag vill skriva om Europa, om språk, om att leva med sitt andra språk och kanske om Berlinmurens fall för 20 år sedan.

Som forskning har jag sett dokumentärer om Berlin på BBC iPlayer och läst massa artiklar i The Guardian om EU. Jag måste lämna in en plan om hur scenen (eller en kort pjäs, vi ska skriva 10 sidor) ska se ut på tisdag.

Spånskivan i tajts?

Vi har en städare som städar kök och badrum varje dag och ens rum en gång i veckan. Preoblemet är att han tycks vara lite dum i huvvet. Jag har egentligen inte pratat med honom men han har läskig blick och tar alla saker i köket. Han börjar städa 9 varje dag så om man gör som jag gjorde idag och tog sovmorgon (till kvart i nio istället för 8) så får man snällt vänta med sin frukost om man inte vill bli stirrad på av spånskivan. Det är mitt nya smeknamn för honom, ska lära de andra det. Spaaaunshkiiivan. Kommer bli festligt.

Eller så glider man bara runt i tajts. Tycks vara den brittiska ungdomens absoluta favoritplagg. Tajts och en topp. Har börjat med det själv när man är hemma, väldigt bekvämt att glida runt i leggings och kofta. Men folk går omkring i centrala London med det. Inte att jag är moralkärring och tycker att det är HEMSKT! Nej, jag är mer imponerade över att de vågar, "här är min rumpa och det står jag för". Det är inte bara smala snärtor som spriger runt med det, britter är ju rätt feta. Det roliga var att ibörjan, innan vi hade lärt känna amerikanska tjejerna Cindy och Gail hörde Louise hur Gail pratade på telefon i sitt rum (man hör allt här, även det man inte vill höra). Gail klagade på hur alla sprang runt med tjts och t-shirt. USH! Men hon är trevlig, pratar bara precis som en amerikansk high school film och är lite naiv men väldigt rolig att vara med.

What is the pleasure of time?

Jag har ju pratat om det men inte riktigt vågat. Men nu jävlar (förlåt Ylva). Min novell som kanske är kass, jag har inte fått tillbaka den från läraren. Är jag nöjd med den? Jag vet inte, tror det. Känns inte som det bästa jag skrivit men det är nånting med den som betyder...något. För den som vet så finns det massa element i den som är bekanta.


What is the pleasure of time?

The sun has not yet risen; the world outside the kitchen window doesn’t want to present itself. In the early dawn the old wooden house just seems like a lonely ship of light in a sea of darkness. The large oak standing beside it can’t be seen but you can still smell the wet leaves and sense the rain falling lightly in the early morning hour. This is not unusual for a lonely village outside of Kopparberg, Sweden in this time of year. Inside, the kitchen is filled with a strong smell of coffee; the floorboards creak as a man in his late sixties shuffles about looking for his glasses in the cupboard in the corner.
She knows how this scene looks like. She has seen it many times in her soon to be middle age life. She, Frida Williams is lying in bed in the room next to the kitchen listening to her father. Frida haven’t slept a minute the whole night and guesses that her father is in the same position. It was a beautiful funeral; she has to give him that. It was exactly as her mother would have wanted it, simple with the whole family from both Britain and Sweden attending. But a funeral is always a funeral and now both Michael and her mother were gone, half the family is dead, but no use lying here thinking about it. The snoring of her two teenage sons is clearly audible as she climbs out of bed and put on jeans and a jumper to join her father in the kitchen.

- Hello dad, she says as she steps into the kitchen.

- Oh, hello Frida. I didn’t realise that you was up as well. You couldn’t sleep? Her father turns around to look at his daughter with a faint smile.

- No. I couldn’t.

- Sit down and have some coffee, he says as he turns his back to her.

The room turns silent again. Frida walks up to the kitchen table and sit down at one of the chairs looking at her father as he now tries to put on a fire in the old stove by the sink. Matthew Williams is a thin man that despite his age and now slightly crocked back still has a quite striking stature, like he was a statue in ancient Greece. But as he bends down to pick up the firewood from the basket his movements are slow and he drags his slippers after him. As he reaches out for the wood fresh ink stains on his hand is made visible for Frida.

- What is that? Have you started working again dad? I thought you said you stopped when mum got too weak to help you set up the press, says Frida with a smile of recollection on her face.

- Yes I did, her father says as he puts the firewood into the stove.

- But what changed?

- I got some help, says Matthew as he lightens the fire.

- From whom?

- From Nilsson’s kid down the road. You remember that blond thing that used to play with Blackie? He’s a young man of twenty now. Strong hands, like Michael. Matthew stands up letting out a sigh and walks over to sit down by the table.

- Why didn’t you tell me? I mean I love that you are working again but I could have sent the boys up over the summer. They love it up here.

- Yes but you are busy with work and I didn’t want to steal them away from their father.

- Yes their father of course. Frida stands up and walks over to the window, looking out at the dark yard.

- I’m Sorry, her father says as he looks down at the table.

- You always find ways to bring up my estranged husband. Brilliant dad. Thanks.

The familiar silence settles in again as Frida walks out of the kitchen, goes to the living room, places herself in the sofa, leans back with a hand on her forehead and closes her eyes. The only thing she can hear is the cracking of the fire and the rain against the windows. But after a few minutes the creaking sound from a chair being pulled out from under a table and how slippers are being dragged along the floor reaches her ears. Her father sits down next to her. He places his hand on her right hand that rests on her lap.

- I thought about leaving your mother you know, he says slowly.

- Why do you tell me this now dad?

- Do you remember when she was ill?

- Yes I remember. When she couldn’t do anything but cry. How we tried to help, the smell of her breath.

- I’m ashamed of it but I nearly moved back home to London then. I stood at Arlanda with my bag packed and a ticket in my shirt pocket.

- Why didn’t you? Ask Frida as she turns to her father.

- I couldn’t leave you, could I? I couldn’t leave your mother. I swore that I never would. You should have seen her Frida. Her hair smelled like roses and she had deep red lips. Her father even gave me a profession, something to call mine. I am glad we had fourty years together, that I didn’t leave her. That I stayed. All that time.

- What is the pleasure of time anyway? I could not stay any longer dad, it was too much.

- What?

- I didn’t see myself with him anymore. I couldn’t do it, says Frida as she rests her head against her father’s shoulder as if she was a child.

The daylight is slowly making its first appearance in the distant horizon washing over Frida and her father as it was a white wave of light coming through the birch trees. It hits their faces and she feels as if she can breathe again. As if this tension in her has in some ways disappeared. She thinks of her mother but looks at her father and smiles towards him. He smiles back and the vast landscape outside the window seems to come even closer than it has ever done.

Lättad

Jag fick tillbaka min recension jag lämnade in förra veckan idag. Det är den första stora grejen jag får tillbaka. Novellen hade inte läraren hunnit med att rätta (han hade inte rättat någon) så den får jag senare.

Men recensionen. Jag fick 8 av 20 då 1 är det högsta (jag vet, knäppa britter) vilket betyder att jag precis tog mig in i Upper Second Class som var 5-8.

Min kommentar jag fick av läraren var:
"Some good points and choices, and a clear engagement with the play. Feels as if it slightly skims the surface - perhaps less generalized discussion + more consentration on the scene would have helped. Still very promising work."

Alltså iga kommentarer om det jag var mest orolig över, språket, men jag gjorde det ultimata universitets rookie misstaget att inte gå djupare in i saker och ting. Gahhh! Jag kunde ha fått högre betyg relativt enkelt om jag bara hade tänkt som vanligt. Men jag är ändå nöjd och framförallt lättad, jag kan göra detta.

Annars är det mycet mycket plugg just nu. (som vanligt, det är mycket mer än hemma). Har en hemtenta till på måndag och så har vi ju scenen ur en pjäs som ska skrivas med tillhörande kritik(in den 14 dec) och den slutgiltiga novellen som ska in den 8:e januari med tillhörande kritik. Men det är ju detta jag vill så är glad ändå.

Helgen då mamma och tomas kom och sa hej

Hej igen!

Jag har haft en jättebra helg då jag fick mitt förta besök här i London då mamma och tomas ville komma och se hur jag hade det. Jag tror de konstaterade att jag har det rätt bra här.

I fredags mötte jag upp dem utanför deras hotel och vi spenderade dagen men att gå runt i de centrala delarna av London. Det sjuka var att mamma säger bara några minuter efter det att vi mötts att hon vill köpa ett par skor åt mig, ett par vinterskor. Fantastiskt! Jag blev väldigt paff, hade inga föraningar att detta skulle ske. Var bara glad att de hade tagit med mina gummistövlar. Det roliga var att vi lyckats tajma in det så väl att den gata vi vandrade ner för råkade vara fullsmockad med skoaffärer. De hade ett hotel ovanför Covent Garden. Så vi hittade efter ett tag letande en affär som sålde miljövänliga skor som hade ett par jätefina varma bruna skinskor som inhanlades. Sen vart det lunch och besök på Foyles och andra ställen. Mamma köpte en väska på samma ställe som förra gången. För middag hade jag bokat bord på en nyöppnad resturang som fick väldigt bra betyg i en tidning jag läste. Hix som den hette hade fruktansvärt god mat och vi käkade trerätters med musslor, fisk och chokladmouse. Det var den bästa middagen på väldigt länge. Sen var jag så trött att jag åkte hem med en väska med prylar som mamma och tomas hade tagit med från Sverige.

Jag läste Horace Engdahls essä samling på tunnelbanan hem och det kändes nästan som man var hemma på Littvet igen och gick på Rolands romantik föreläsningar.

På Lördagen åkte jag tidigt ner till Covent Garden och mötte upp dem för att gå och köpa biljetter till nån show för kvällen. Det blev 39 steps då Lejonkungen var fullbokad. Vi åt jättegod frukost/Lunch på Paul (den där underbara kedjan från Frankrike som jag och Charlotte köpte Macarons på i södra frankrike förra sommaren). Men enligt Tomas så var deras croc monsieur alldeles för torr och skulle minsann laga en mycket godare hemma. Upp till bevis!

Sedan kom höjdpunkten när vi åkte och tittade på Tower of London, något jag velat se sedan jag var en liten historiebesatt barnrumpa och kunde rabbla alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt. Men detta var häftigt. Hur stort och pampigt som hellst. Att bara gå omkring där alla dessa kungar och drottningar verkligen levt var stort. Jag ville mest veta var Thomas More hade suttit fängslad då jag tycker han var den mest spännande karaktärern i "The Tudors"... Nej han är väldigt fascinerande som verklig historisk person också så när vi smet med en guidetur och kom in i kapellet där Thomas More och Ann Boylyn ligger begravda vart jag väldigt nöjd.

Innan 39 steps åt vi på en inte lika spännande restaurang men maten var god och en av alla tusen svenskar som åker hit för att jobba var vår servitris. 39 steps var riktigt bra och sjukt rolig. Väldigt imponerande rent tekniskt och Tomas skrattade så mycket att han kom till det där stadiet då det låter som han ska kvävas. Efter vi hade sagt hej då åkte jag hem och kollade på "The Tudors"

Idag har jag inte gjort mycket alls förutom att plugga i mitt rum och gått och handlat på Tescos.

Bilder från detta och Edinburgh kommer att finnas på facebook.

skypeoman

Tjip och hej och välkommen till Oakwood.

Nu var det dags att blogga igen dårå. Men annars har jag skypat som en galning de senaste dygnen. Fick min kamera att fungera och har sen dess fått se hur kakan bor (väldigt fint i Lund men krya på ögonen dina), hur det ser ut hemma och Katjans lägenhet ser ut en dag i tidig november. Kan inte alla människor skaffa skype! Host harkel Tallinn, Belle, pappa, anders etc. etc.

Igår gjorde jag ännu en av mina utflykter till Londoncafé för att plugga. Drog med mig Louise och vi satte oss på Foyles Jazzcafé som har blivit lite av mitt häng. Det var väldigt fullt så efter ett tag kom en äldre brittisk herre med en laptop och satte sig brevid oss. Charmigt med en 70-åring med dator tänkte vi. Men saken var den att han började fråga Louise om ALLT. Trots att vi förklarade grundligt förstod han inte att man bara kan radera ett par bokstäver och ord och inte behöver starta ett nytt dokument hela tiden. Alltså var han fast i skrivmaskinens idévärld vilket är helt förståligt men ganska irreterande när man själv försöker plugga.

Var och handlade på Asda idag då jag ska laga middag. Asda är som Willys fast något bättre. Men de har sjukt mycket färdiglagad, färdighackad, helt enkelt färdig mat och man ser hur britterna är rätt tjocka för att uttrycka sig snällt... Man ser alltid massa mammor med sina barn när man är där, men mammorna är ofta yngre än jag... Det är något annat än Lidingö centrum...

Imorgon ska jag möta upp Mamma och Tomas på deras hotel vid Covent Garden klockan 12. Det ska bli kul.

Mer bilder

Ett mycket bra hörn i mitt rum nu. Där har du din whiskey pappa, till höger. Killen i Whiskey affären sa att den var god, jag litar på det.





Barbros present. Se det som jokern i Shlagern/en rysk spion/personen som sänt in brevet till bullen/folk inblandade i rättegångar etc. etc. Det finns en bild men personen är fotad ur en sån konstig vinkel att man inte riktigt fattar vem det är. Mr/Miss X om ni så vill...

feber, släng er i väggen!

Nämen kors i taket! Här postas det inlägg så det brinner i knutarna. Tänkte att jag skulle leka modeblogg med utlovade bilder.

Klänningen jag köpte på Portobello Market. Har ett öppet hål i ryggen men det var svårt att fota.

Kofta!!!

Min gröna tweed jacka jag köpte på den fantastiska secondhand delen av Portobello Market. Kolla efter killen som ser ut som Badly Drawn Boy. Han har bäst saker.

Klännig med muminmotiv från Camden.

Läkarväskan från den marockanska affären på Portobello Market.

ja tycke deh äh väldi bra

Här är Alejandro för de som inte fattar mappreferänsen.

The Hero With A Thousand Faces

Nämen hejsan.

Dagen har spenderats mest i en bok om man kan uttrycka sig så. (detta är min blogg så jag gör det, ha!) Åkte efter att ha beställt filmer från amazon (bara sånna jag behöver för en uppsats. Stagecoach och Doglas Sirk Box. Jajamensan, precis som ni vet så handlar det om den ultimata western och en box med melodrama filmer från 50-talet) ner till Covent Garden och damp ner i en soffa på Cafe Nero. Måste vara en av de bästa (av de relativt ytterst få jag testat) Cafe Nero (kedja som Starbucks) i stan då det är ett stort ljust rum med massa platser och utsikt över en gata med massa folk att glo på. De har även en toalett. Hur bra som helst.

Sen traskade jag runt på stan och köpte pärmar och mappar för att leka Alejandro Begström och en gigantisk relativt billig kofta på Zara eftersom jag i stort sett levt i min svarta kofta och kände för att ha nån att byta med.

Det är något speciellt med att sortera papper som gör mig glad. Nu kommer Tomas att garva. För det mesta så har jag alla i en hög. Men det är ju inte så praktiskt. Så nu köpte jag supermapparnas supermapp med olika fack som man kan märka. Underbart. Dessutom en papperslåda för alla lösa grejer. Kände mig löjligt nöjd när jag hade sorterat saker och ingenting var i vägen.

Ett tips bara; gå inte nära Oxford Circus om ni inte vet exakt var ni ska gå och har kraft nog att stångas med hela Londons befolkning. Idag var det dessutom ett jippo i och med att A Christmas Carol har premiär där snart. När man talar om trollen.

Vad önskar ni er i julklapp? Jag vill ha tid nog att hitta bra billiga grejer utan att stressa rumpan av mig.

Dessutom bör alla som lyssnar på podcast på iTunes kolla upp Mark Kermode. Världens roligaste filmkritiker.

Att svära i kyrkan.

Vårt internet krånglar igen vilket gör det ostdigt och svårt att hantera. Därför har jag inte lyckts installera skype eller svara på Ylvas kommentar om att jag ska sluta svära när jag skriver. Du har rätt, det inlägget var ovanligt svärordstätt. Men folk svär som sjömän här konstant så antar att det har smittats av sig på min svenska.

Att inte ha skype är dock frustrerande och får mig att vilja svära.

Hemma, var ligger det nånstans?

Det här med att kalla platser för hem är ganska intressant. När vi åkte till Edinburgh så blev London relativt de vi kallade för hem. Jiz sa hela tiden att hon inte ville åka hem. På vägen till Skottland så kändes det som att vi lämnade hemmet.

Stockholm är alltid hemma, den mest hemiga platsen för att uttrycka sig konstigt. Men här utgår man ifrån Trent Park, Oakwood och det blir då hemma i UK.

Konstigt det där med att flytta utomlands, perspektiven förändras.

Förresten så har min Engelska förbättrats avsevärt sedan jag skrev det där inlägget om hur jag kände mig osäker. Nu har man kommit in i det och jag känner mig mer självsäker när det kommer till att använda vissa uttryck. Joe i min klass hävdar att jag blir mer engelsk för var dag som går. Nej jag har inte blivit huligan eller förändrat min kemiska sammansättning till tweeed. Andas ut.

I don't wanna go home!

Hej mycket hej igen.

Sitter i mitt rum med en mugg te och är fruktansvärt trött. Jo man kom ju hem imorse efter en nio timmar lång bussresa från Edinburgh. Vi hade en helt fantastisk weekend. Låt oss lista upp ett antal punkter:

- Bussresor är inte kul. Speciellt inte om folk i ens grupp lätt blir åksjuka.

- Caldedonial Backbackers i Edinburgh är jättebra med trevlig personal och gratis frukost. Men se upp för arga sydafrikaner när ni tvingas dela rum.

- Om man är fem personer med olika erfarenheter av en stad så blir det lätt ganska tressigt för den som ska vara guide och får alla frågor om vad olika saker är för något. Gahh!

- Skottar är bäst på att göra buisness på sitt kulturella arv.

- En av världens största whiskey samlingar finns i Edinburgh och tydligen kan whiskey smaka kakor.

- Jag har present till Barbro!!! (och till pappa...)

- Elephant Cafe (god lammpaj) och Mary Kings Close är fortfarande fantastiska aspekter av Edinburgh. Samt vodka baren som jag och Ylva hittade för två år sedan.

- Edinburgh lir en enda stor gatufest på Halloween (som firas dagarna tre) och folk springer runt utklädda till de mest fantastiska sakerna.

- Fulla skotska och irländska män tycker amerikanskor är jätteattraktiva med tanke på hur Cindy och Gail omringades.

- Espionage på Victoria Street är en väldigt rolig klubb med kul musik.

- Man kan träffa folk från Oklahoma på de mest konstiga ställena.

- Lena doktorerar i London och bjöd mig på te. Men läskigt var det att inte få tag i de andra tjejerna för ett tag.

- Jag älskar Edinburgh

- Ska lägga upp bilder på facebook.