lördag 13 februari 2010

Det är hårt att vara högklackad

Hej kära bloggläsande människor som säkert är alldeles bedårande vackra idag fast att jag inte kan se er.

Jo rå. För att fortsätta på spåret (ha!) mode så var jag igår och ägnade mig åt smink, högklackat och debutfilm av en sån där designer. Hossi försökte vara kvinnlig. Det gick...sådär.

Efter att ha putsat samtliga skor i torsdags kväll (tog en timme och amerikanskan Elise blev helt paff. Putsa skor trodde hon ingen gjorde längre) så blev jag så inspirerad att ha mina bruna topshop pjuck med klack när det skulle gås på stan igår. Det kan väl inte vara så farligt. Aj säger jag bara. Vi traskade runt rätt bra och mina fotsulor ömmade i takt med regnet. Jag spände väl musklerna på något felaktigt sätt så nu gör musklerna i baken och låret på min vänstra sida väldigt ont.

Men vi gick till Mac butiken i Soho och shoppade loss. Hade slut på allt och Louise är helt tokig i märket så ville prova. Jag fick hjälp av en fantastisk fjollig lite asistant som hittade rätt foundation och rouge och sminkade mig så snyggt. Sen nämnde jag att jag var lite sugen på att köpa mig ett läppstift (alla britter har det, mycket vanligare än hemma) och då marcherade han bort till den andra ändan av butiken och testade ett par på mig. Men han var inte nöjd med det läppglansliknande. "I want something more classic for you". Det blev ett klassiskt mörkrött läppstick. Oerhört snyggt. Sen så gick jag runt med det på stan och kände mig ovan. Louise tyckte det var jättesnyggt och fick övertala mig att ha kvar det.

Men filmen vi såg då. A Single Man vilket är Tom Fords debutfilm. Colin Firth spelar en homosexuell professor i Englelsk Litteratur i Los Angeles anno 1962 som efter att ha förlorat sin partner i en bilolycka beslutar sig för att han inte står ut och ska ta livet av sig. Filmen utspelar sig på den dag han beslutar sig för ska bli hans sista. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag först hörde om det i höstas. Tom Ford, Colin Firth och Julianne Moore. Yay.

Den gjorde mig inte besviken. Herregud vilken vacker film. Herregud vilken prestation från Colin Firth's sida. Jag gillar Colin. Han spelar alltid samma roll. Den tafatta britten som inte riktigt kan formulera sig men ändå är oerhört charmig. Inte mycket vidd kanske men Colin är Colin. Jag gillar honom. Men i den här rollen som tycks vara skriven för honom gör han en insats som är helt ofattbar. Extrem känsloladdad roll som han i princip lyckas förmedla enbart med ögonen. Sorgen och skräcken över ensamheten förmedlas med en sån elegans. Jag ska se den igen. Dessutom är Moore fantastisk som hans konstant ginindränkte bästis Charlie, komplett med full brittisk överklass accent. SE DEN!!!

Lite lustig timing kanske att se denna film om en självmordsbenägen öppen homosexuell man gjord av en legendarisk modedesigner dagen efter McQueen hände sig i Mayfair. Jag ska köpa samtliga Vouge, Elle, Bazaar etc. nästa månad med alla hyllningskörer. Jag vill nästan göra en farmor och fota Guardian med McQueen på framsidan.

Appropå klackar så hade McQueen en show där han lät ljudet av högklackar höras långt innan modellerna kom in på catwalken. Eller som den gången då hans bästa vän hade tagit sitt liv lät han lokalen vara fylld med doften av hennes favoritparfym. Vackert.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar