Att ta det lugnt i London

Gårdagens häng i Hyde Park

Lördagen den 1:a maj var inte röda fanor och demonstration för mig (som om det någonsin är det...), det var glida runt i London dagen. Den enda folksamling vi såg var massa folk som stod och glodde på racerbilar som svichade förbi The Ritz.

På fredagen hade vi vart ute på ett sunk ställe nere vid Haymarket då det var Josh's (en grymt skön amerikan som åker hem på onsdag) sista fredag. Det var gratis så jag hakade på. Väldigt udda kväll. Det var lite skoldisko över det hela med en blekfet DJ som gick på automatiskt DJ tugg (All the hands in the air!) Dessutom var det en indisk gubbe på cirka 60 bast med grått skägg och turban som stötte på ett gäng 20 åringar. Lite halvdesperat. Han såg mer ut att höra hemma på en av Londons alla cornershops än på ett skoldisko. Men intressant att studera när han planlöst skumpade runt på dansgolvet.

Igår var vi därmed trötta. Jag stötte inte ihop med Dieselmannen på fredagskvällen, snarare en corona och somna vid tre-mannen. Men vi tog nattbuss hem som bara tog 20 minuter vilket är racersnabbt i denna stad. Vi började åka hem vid lite över två och var hemma innan de andra som hade lämnat stället vid 1. De skulle hem till studentboendet vilket tog cirka två timmar. Heja Highbury!

Men igår då. Det var vackert väder. Jag och Louise mötte upp med ett gäng från Gubbay (Joey, Elise, Mathias, Claire) i Brixton som ligger i Shoreditch i östra London för att käka brunch. Louise hade tjatat om ett ställe som de hade vart på när jag var hemma i Sverige som hette Breakfast Club. Man fick köa ett tag för att få ett bord men det var värt det. Alla som kommer till London måste besöka detta fantastiska ställe. De har all slags frukost man kan tänka sig och det är så gott så man nästan svimmar. Jag åt amerikanska pannkakor med färska bär, färskpressad aelsinjuce och kaffe. Det var de godaste pannkakor jag någonsin ätit. Dessutom har de toaletten som enligt utsago är världens minsta disco.

Jag tog med mig kameran så att jag skulle kunna fota lite för bloggen. Men jag var trög nog att glömma batteriet hemma i laddaren som var i lägenheten. Idioti. Men jag ska ta dit Lina och Kajsa så jag får fota då istället.

Efter detta var vi så mätta att vi nästan rullade ut. Då drog vi till Hyde Park där vi la oss i gräset och läste böcker och slappade. Där tog jag bilder med min mobil. Men det fins vädret kom av sig och moln mörka som novembermorgonar. Det regnade småspik resten av dagen. Men vad gör det? jag joey och elise gick till en amerikansk restaurang i närheten av Kings Cross som i ärlighetens namn var sådär. Men efter det hittade vi en pub med massa olika cidersorter. Blev inte en sen kväll dock då vi var så trötta.

Idag regnar det och blåser i typisk Londonstil. Jag läser Patti Smith boken och är glad över Louise's upptäckt igår tack vare knasiga nattbussar. Det mysiga området med caféerna och pubarna jag har skrivit om trodde vi var mycket mindre än det tydligen är. Louise klev av nattbussen där igår och tydligen finns det mycket mer och det bästa av allt; Whole Foods. Det är en fantastisk matkedja som finns i USA. Tidigare visste jag bara om den i Soho och south Kengsinton men vi har tydligen en precis här vid oss. Jag ska gå och handla middag där nu senare i eftermiddag tänkte jag.

Imorgon ska jag träffa Harriet och se Midsummer Nights Dream på The Globe på kvällen. Det är ståplatser igen så det gäller att ha stadiga ben i regnet.

Nej jag jobbar med bakgrunder så asså...

Hej gott folk!

Idag sitter jag och konkretskriver mitt nya manus. Det är samma grundstory men helt andra premisser den här gången och det funkar så mycket bättre. Igår satt jag och antecknade och spånade scener och grejer i mitt anteckningsblock jag fått av Belle. Finaste blocket i stan men jag börjar komma till dess slut. Men idag sitter jag på Foyles istället för hemma. Har inte vart här på evigheter men fortfarande samma sköna blandning av starkt kaffe, människor som sitter och knattrar på sina laptops och jazz. Mys.

Jag pratade med pappa igår då jag blev lite nyfiken på om han hade märkt det här. Jag tyckte det lät lite exotiskt, som "Balladen om det stora slagsmålet på tegelbacken" fast i verkligheten. Folk med äppelknyckarbyxor och bred ståckhålmska som står och höjer nävarna mot varandra. Men pappa satt hemma och drack vin och såg på Skavlan och hade inte märkt nått. Vilken besvikelse. Men han tyckte det skulle bli kul att se mig igen när jag kommer hem fast vi senast sågs bara för en vecka sen. Han tyckte om att se mig i en ny omgivning. Jag jobbar alltså så. Fortfarande samma Erika men med olika vackra bakgrunder som London, Rombo, Stockholm och Ramundberget. Om man bara har ett begränsat antal konversationer på lager måste man ta till alla knep. Gotta keep em entertained helt enkelt. För jag lär mig inga nya trix som Ameilie gör.

Ikväll ska vi se Alice i Underlandet i 3D hade vi tänkt oss jag och Joey. Vi var på en liten charmig bar/liveställe i Camden igår. Det var verkligen alla vi kände på Gubbay Halls vilket var stört kul. Dock tappade Louise bort sin norska kompis och blev väldigt orolig när han inte gick att hitta. Han hade gått en promenad visade det sig. Men Louise lackade och skrek på honom medan jag frös i regnet. Vi skulle ta sista tunnelbanan hem (typ 12, så det är inte alls så sent som det låter) men missade den pga honom. Louise var arg men vi lyckades till sist vifta in en taxi. Det var en tät ilska i luften så jag lyssnade på Håkan Hellström och lät dem sitta tysta och stirra åt varsitt håll.

Dagens tips på hysteriskt rolig trailer:

den sista helgen i februari och lite personporträtt

Hej.

Tomt rum i Oakwood, bara jag, Gerald och tekoppen kvar i mitt första stopp i detta land. Kusin Anderas hjälpte mig och Louise att köra över allt till nya lägenheten idag. Det blev två vändor genom ett regningt London. Ser fram emot att helt lämna Gubbay imorgon. Ser fram emot att ha mitt eget kök och badrum och därmed slippa alla äckliga studentrester. Blä.

Men efter fredagens ilska över bankkortet, vad hände sen? Jorå vi åkte till Shoreditch (jättehippt område i östra London, tänk söder fast på crack) och hängde på en fantastisk pub/bar med underbar musik, typ indierock och hophop med london pop. Träffade en svensk tjej och vi ägnade oss åt utlandssvenskarnas favorithobby; klaga på hur mycket svenskar det är överallt, på svenska.

Jag älskade Shoreditch. Kändes inte som man var i England längre. Lite Berlin känsla över det hela. Mer rått, smutsigt och genuint. Det är först denna termin som jag börjat utforska östra London genom danskarna och gillar det skarpt. Överallt man gick såg man minst tre klubbar eller barer man vill prova på. Dessutom åt jag den godaste hamburgaren jag någonsin ätit klockan tre på lördag morgon. Ett hål i väggen som serverar billig tokgod snabbmat till utefolket. Louise var inte med vårt gäng. Hon och Julia (en väldigt snäll brasilianska) åkte till Fabric (gigantisk klubb där alla är i stort sätt påtända) och blev tyvärr av med sina mobiler. De vill inte tillbaka.

Lördag var därför lite seg. Men ägnade mig åt att packa ihop mina grejer vilket inte krävde mycket hjärnceller. Dessutom hängde jag mycket med Chantelle. När man hör hennes namn tror man att hon är en svart kvinna på Ricky Lake. Hon är en brittisk kritvit, smal tjej som flyttade in nu i januari. Hon och Romy är modestudenter och goda vänner. De ser ut som tvillingar. Lika smala, röriga och med stort mörkbrunt hår som ser ut som en flagga på deras avlånga gestalter. Båda släpar på gigantiska väskor som innehåller allt mellan himmel och jord. Båda bjuder på sig själva och släpper in en, speciellt Chantelle. Igår låg vi och kollade på Black Books i hennes säng.

En annan speciell karaktär är vår kära Elise eller OC som vi kallar henne (hon kommer från Orange County i Karlefonien precis som den där TV serien så då började Mie kalla henne för OC). En nördig amerikansk tjej som är superexalterad över allting. Jag känner igen mig själv i henne ibland. Vi delar kärleken till brittisk komedi och hon har dammsugit min dvdsamling på Hugh and Laurie, Spaced och annat godis. Men jag blir lite rädd samtidigt. Hon är extremt intensiv pratar i 120 och använder ett vokabulär som i amerikanska filmer. Hon säger ord som Oh My Gosh, Like Totally, Chillax (chill och relax) etc. etc. Hon spelar dessutom viola (typ liten violin) och bubblar liksom över i upphetsning över dylika ting. Jag vill säga att jag inte är lika extrem men jag vet inte.

En sista positiv grej är att det där portabla internetet fungerar i alla fall. Men typiskt nog så har T mobile nån säkerhetsgrej så alla communities de inte känner igen spärrar de och har nåt under 18 lås på. Det kan man ta bort om man kan intyga att man är över 18. Men deras sätt att intyga detta över internet är med brittiskt kontokort. Moment 22 igen. Så jag kan inte kolla på youtube eller uppdatera min blogg (sitter på de vanliga nätet på Gubbay nu). Jag ska gå till en av deras butiker men detta kan innebär att bloggandet kommer bli lite glesare nu tills jag har fixat detta.

Ikväll ska det lagas mat tillsammans då det är sista kvällen för oss.

död

Idag ska jag lämna in alla dessa saker jag hållit på med den senaste tiden. Jag är fruktansvärt trött på detta nu. Men är i princip klar, måste bara korta ner en grej.

Har bara jobbat med detta den senaste tiden. Eller vi var ute i lördags och kom hem 6 på morgonen igår. Men kul hade vi.

Jag ska försöka skriva något vettigare imorgon men har inte sovit så mycket de senaste dagarna så all energi går åt i att skriva klart.

Ikväll ska vi dock ha julklappsutdelning.

Men lyssnar i alla fall på katjas spellista åt mig, östermalmstantpop

I don't wanna go home!

Hej mycket hej igen.

Sitter i mitt rum med en mugg te och är fruktansvärt trött. Jo man kom ju hem imorse efter en nio timmar lång bussresa från Edinburgh. Vi hade en helt fantastisk weekend. Låt oss lista upp ett antal punkter:

- Bussresor är inte kul. Speciellt inte om folk i ens grupp lätt blir åksjuka.

- Caldedonial Backbackers i Edinburgh är jättebra med trevlig personal och gratis frukost. Men se upp för arga sydafrikaner när ni tvingas dela rum.

- Om man är fem personer med olika erfarenheter av en stad så blir det lätt ganska tressigt för den som ska vara guide och får alla frågor om vad olika saker är för något. Gahh!

- Skottar är bäst på att göra buisness på sitt kulturella arv.

- En av världens största whiskey samlingar finns i Edinburgh och tydligen kan whiskey smaka kakor.

- Jag har present till Barbro!!! (och till pappa...)

- Elephant Cafe (god lammpaj) och Mary Kings Close är fortfarande fantastiska aspekter av Edinburgh. Samt vodka baren som jag och Ylva hittade för två år sedan.

- Edinburgh lir en enda stor gatufest på Halloween (som firas dagarna tre) och folk springer runt utklädda till de mest fantastiska sakerna.

- Fulla skotska och irländska män tycker amerikanskor är jätteattraktiva med tanke på hur Cindy och Gail omringades.

- Espionage på Victoria Street är en väldigt rolig klubb med kul musik.

- Man kan träffa folk från Oklahoma på de mest konstiga ställena.

- Lena doktorerar i London och bjöd mig på te. Men läskigt var det att inte få tag i de andra tjejerna för ett tag.

- Jag älskar Edinburgh

- Ska lägga upp bilder på facebook.

Please Mr Dj, shut up!

Student baren ligger i princip precis utanför mitt fönster. Vilket innebär att det brukar vara ett jävla liv när det är fest. Nu tog vi tjuren vid hornen och gick faktiskt själva när det var halloween party igår. Det var kul men jävligt varmt och det var en av de muppigaste DJerna jag någonsin stött på. Denne man pausade hela tiden i musiken för att få folk att skrika olika saker. Vilket de gjorde men va fan. Låt oss höra musiken.

Dessutom är det bara att konstatera att dessa britter dricker som inga andra på denna jord. Jäklar va fulla och dreggiga alla var. Det var ett slagsmål som från början hade handlat om olika uppfattningar rörande fotbollsramsor. Britter, Fotboll, Öl och slagsmål. En inte alltför ovanlig kombination.

Nu sitter jag och filar på det sista med novellen som jag ska lämna in idag. Sen ikväll klockan 11 går bussen mot Edinburgh.

That would be 5 quid, Miss.

Hej igen!

Nu har jag faktiskt en vettig anledning till att jag inte har bloggat sen i torsdags. Jag skulle ha uppdaterat i helgen men internet har inte fungerat för någon på min våning sen fredags kväll. Helt ärligt.

Men nu sitter jag här på min vanliga måndagshåltimme. Hade lektion imorse, novellskrivande. Man skulle skriva samma historia utifrån olika point of views (kommer inte ihåg vad det heter på svenska just nu) men min andra person och tredje person sög så ska skriva om det. Tänkte att jag ska posta lite av det jag skriver här. Den uppgiften kommer sen när jag skrivit om den.

Annars har jag haft en händelserik helg. På Torsdagen var vi och såg Love Labours Lost på The Globe. Det var underbart att få se Shakespeare spelas på hans orginalspråk trots att jag inte fattade precis allt. Men bäst var det att få se det som det var tänkt från början. Det var en väldigt speciell upplevelse med att se skådespelarnas ansikten samtidigt som man såg publikens ansikten reagera på pjäsen i bakgrunden. En helt ny upplevelse. Dessutom är det fantastiskt att en modern publik fortfarande kan tycka att det är kul. Tro mig, de 400 år gamla skämten håller fortfarande. Som en påminnelse om att det var 2009 så flög flygplan då och då över The Globe så att den shakesperianska engelskan fick ett feat. flygplan tillägg. Det dova mullret blev en extra ljudmatta vilket var spännande. Andra ljud omkring mig var mest på amerikanska och spanska men det var inte så störande.

På fredagen så var vi på Brittiska film institutet och såg Himmel Över Berlin av Wim Wenders. Jag har sett den på dvd för ett par år sedan men att se den på bioduken var en fantastisk upplevelse. Jag drog med alla på det trots att de inte riktigt hade koll på vad det var men de tycks ha gillat den. Speciellt Jiz var väldigt berörd. Det irreterande är dock att de flesta barer och pubar stänger 11 eller 12 beroende om de kör den klassiska stängningstiden eller ej. Dessutom går sista tunnelbanan hem klockan halv ett. Så om man inte vill ta en jäkligt seg nattbuss hem måste man åka rätt tidigt.

Lördagen skulle bli Toms sitsta dag på Gubbay Hall (han hoppade av sin utbildning vilket är sorgligt då en i vår grupp har försvunnit och jag kan bara tänka mig hur det kommer bli när de andra åker hem i jul eller efter första året) så vi drog till Portobello Marcet i Notting Hill igen. Förra gången jag var där så köpte jag i princip ingentig. Men nu när jag hade spanat in det tidigare blev det en fantastisk väska, en röd klänning och en grön tweedjacka. Alla saker som jag vet att jag kommer att använda men ändå en ganska stor utgift så kände mig lite öm i plånboken för att använda metaforiskt språk. På kvällen skulle vi gå ut men visste inte riktigt vad det skulle bli, så gick till det mest centrala stället. Tiger, Tiger vid Picadilly. Jag vill inte gå dit igen. Det kostade 15 pund att gå in, det var hur stort som hellts, de flesta där inne var äldre äckliga män och musiken (tills vi hittade dansgolvet längst ner med dansmusik) var tråkig. Dessutom förlorade jag min ipod. Jag vet inte om jag tappade den eller om den blev snodd, borta var den. Men tur i oturen så tog de inte min telefon eller några kontanter. Inte skönt att efter en sån redan dyr dag få betala skitmycket när man går ut och tappar bort sin ipod.

På söndagen åkte jag ner till Apple store och köpte en ny (det är i alla fall billigare här än hemma med ipods) så nu har jag en på 160 gig. Dessutom köpte jag Sunday Times och en Pinter pjäs som jag behöver för dramaklassen. Jag satte mig på Café Nero i St James där jag vart med Tomas, Mamma och Belle och läste och tänkte på förra gången jag var där. Vissa ställen kommer jag alltid koppla ihop med tidigare London resor. Köpte pjäsen på Hatchards.

En annat konstaterande är att paj är sjukt gott om det lagas till på rätt sätt. Vi har hittat ett pajställe som heter The Pastry Pilgrim i Soho som gör sagolika pajer och med mash, gravy och vatten kostar det bara 5 pund. Man kan få mushy peas till också men det är bara äckligt så avråder er starkt från detta. Jag och Tom käkade paj i Notting Hill medan de andra tog indiskt. När jag dessutom sa quid istället för pund sa han att jag var farligt nära att bli en Cockney (Londons motsvarighet till urstockholmare). Men paj som snabbmat är gott. Inte på den pub där vi i filmvetenskapen käkade lunch första veckan men på Portobello Marcet och i Soho. Kommer jag bli britt nu? Tror inte det men de är inte så katastrofalt kassa på mat som alla säger. Bara nästan...

sugvagnens tid

För att verkligen få ut det mesta av den här staden innan jag åker vart vi ute igår och tokstockholmade oss. Jag, malin, jonathan och hans kompisar gick på strand vid hornstull. Där spelade victoria bergman med taken by trees och alla var så där otroligt hippa bara stockholmare kan vara. det visades en iransk kortfilm på väggen, udda serieteckningar utsmyckade lokalen och vi roade oss med att räkna tjockbågade glasögon och randiga tröjor. Men jag gillar prettostockholm.

Sen gick vi till Judith och Bertil och spanade på Salem Al Fakir. Men det bästa var nog Sugvagnen. Det är då man inser att sista tunnelbanan har gått.