Att ta det lugnt i London

Gårdagens häng i Hyde Park

Lördagen den 1:a maj var inte röda fanor och demonstration för mig (som om det någonsin är det...), det var glida runt i London dagen. Den enda folksamling vi såg var massa folk som stod och glodde på racerbilar som svichade förbi The Ritz.

På fredagen hade vi vart ute på ett sunk ställe nere vid Haymarket då det var Josh's (en grymt skön amerikan som åker hem på onsdag) sista fredag. Det var gratis så jag hakade på. Väldigt udda kväll. Det var lite skoldisko över det hela med en blekfet DJ som gick på automatiskt DJ tugg (All the hands in the air!) Dessutom var det en indisk gubbe på cirka 60 bast med grått skägg och turban som stötte på ett gäng 20 åringar. Lite halvdesperat. Han såg mer ut att höra hemma på en av Londons alla cornershops än på ett skoldisko. Men intressant att studera när han planlöst skumpade runt på dansgolvet.

Igår var vi därmed trötta. Jag stötte inte ihop med Dieselmannen på fredagskvällen, snarare en corona och somna vid tre-mannen. Men vi tog nattbuss hem som bara tog 20 minuter vilket är racersnabbt i denna stad. Vi började åka hem vid lite över två och var hemma innan de andra som hade lämnat stället vid 1. De skulle hem till studentboendet vilket tog cirka två timmar. Heja Highbury!

Men igår då. Det var vackert väder. Jag och Louise mötte upp med ett gäng från Gubbay (Joey, Elise, Mathias, Claire) i Brixton som ligger i Shoreditch i östra London för att käka brunch. Louise hade tjatat om ett ställe som de hade vart på när jag var hemma i Sverige som hette Breakfast Club. Man fick köa ett tag för att få ett bord men det var värt det. Alla som kommer till London måste besöka detta fantastiska ställe. De har all slags frukost man kan tänka sig och det är så gott så man nästan svimmar. Jag åt amerikanska pannkakor med färska bär, färskpressad aelsinjuce och kaffe. Det var de godaste pannkakor jag någonsin ätit. Dessutom har de toaletten som enligt utsago är världens minsta disco.

Jag tog med mig kameran så att jag skulle kunna fota lite för bloggen. Men jag var trög nog att glömma batteriet hemma i laddaren som var i lägenheten. Idioti. Men jag ska ta dit Lina och Kajsa så jag får fota då istället.

Efter detta var vi så mätta att vi nästan rullade ut. Då drog vi till Hyde Park där vi la oss i gräset och läste böcker och slappade. Där tog jag bilder med min mobil. Men det fins vädret kom av sig och moln mörka som novembermorgonar. Det regnade småspik resten av dagen. Men vad gör det? jag joey och elise gick till en amerikansk restaurang i närheten av Kings Cross som i ärlighetens namn var sådär. Men efter det hittade vi en pub med massa olika cidersorter. Blev inte en sen kväll dock då vi var så trötta.

Idag regnar det och blåser i typisk Londonstil. Jag läser Patti Smith boken och är glad över Louise's upptäckt igår tack vare knasiga nattbussar. Det mysiga området med caféerna och pubarna jag har skrivit om trodde vi var mycket mindre än det tydligen är. Louise klev av nattbussen där igår och tydligen finns det mycket mer och det bästa av allt; Whole Foods. Det är en fantastisk matkedja som finns i USA. Tidigare visste jag bara om den i Soho och south Kengsinton men vi har tydligen en precis här vid oss. Jag ska gå och handla middag där nu senare i eftermiddag tänkte jag.

Imorgon ska jag träffa Harriet och se Midsummer Nights Dream på The Globe på kvällen. Det är ståplatser igen så det gäller att ha stadiga ben i regnet.

Vilken tidsålder befinner vi oss i egentligen

Låt mig lägga upp det här som en spaning. Jag ämnar att komma med ett antal exempel som kan stödja min tes; tiden är ur led.

1. På flyget hem till Sverige igår hade jag se sötaste barnen jag någonsin hört. Det var en svenska med sina tre barn som antagligen bodde i London då det snackades riktig queens English. Tänk er brittiska kostymdramer, BBC engelska eller valfri annan superbritt. De reagerade på att det flögs: "we are flying so high mummy, it's scaaaary" men det bästa var att ungefär en gång i halvtimmen utbröt barnet precis bakom mig "Oh my godness me" alternativt "oh my godness gracious me". Det finns ingen under 50 förutom Stephen Fry (såklart) som pratar så. Direktimporterar vi barn från 40-talet nu för tiden?

2. Jag vet att jag är efter men en ny istid? Jag som välkomnat våren i London med krokusar, smått mindre blåa Londonbor (de är inte bra på att klä sig ordentligt), sol, uteserveringar etc. vet ju att ni har haft det kallt här hemma men hoppades ändå på att vi fått lita varmare i april. Visst smälter det vackert och jag får lust att hoppa på isflaken men huvva. Kom igen nu, släpp taget vinterjävel.

3. Nu i eftermiddags lyssnades det på spanarna här på fyrudden, såklart. Vi samlades runt radion som rena 50-tals familjen. Jag, mamma och Tomas satt och pysfnissade åt de smarta formuleringarna och de roliga exemplen på hur vissa strömningarna i samhället speglades i kulturen. Visst var det via tv-boxens digitala värld men det kunde lika gärna varit en träradio med tillhörande matchande stickade tröjor och Hyland.

4. Jag och Katja skickar Bergman citat till varandra vilket innebär 50/60-tals tugg. Kan lika gärna vara tecken på sinnessjukdom eller så har jag fastnat i en tidsmaskin som inte kan bestämma sig.

jag vill bli don draper när jag blir stor

Hej!

Så vart man tillbaka i löndon igen dårå. Känns väldigt konstigt och förbannat kul. Alltid speciellt att komma tillbaka till en plats och ser hur allt är förändrat men ändå likadant. Som att se alla Londonbor i vinterkläder till exempel, ha tunnelbanan fylld med mössor. Det brukar bara vara "gangsters" som har stora yllemössor, nu sitter de söta tanterna med det också.

Dessutom är det ny människor i de rum där Lindy, cindy, gail, catarina, phoebe och izz bodde i. Inte hälsat på dom än dock. Mitt rum är istället fyllt med australiensiska väskberg. De får betala 130 pund vardera för att få hem allt. Jag trodde det skulle vara mer.

Louise som bara ska vara här i en termin gör dessutom sitt yttersta för att klura ut ett sätt att få stanna längre. Hon gillar London helt enkelt. Det gör jag med men hennes entusiasm är otrolig. Jag tycker det är jättekul att vara tillbaka men saknar att ha de där vännerna och familjen på bekvämt avstånd. Här ska det flygas och åkas tunnelbana i två timmar innan man kan knacka på nåns dörr och säga hej. Lite deprimerande att det tog lika lång tid att ta sig genom London från Heathrow och hit som det tog att flyga mellan arlanda och heathrow.

Igår var vi i alla fall i china town och käkade och gick till den där cocktailbaren i soho. Jag ska skriva en novell som börjar så, "det finns en cocktailbar i soho..." Låter fränt. Nej men då drack jag old fashioned bara för att känna mig mer som nån karaktär i mad men. Den var riktigt god, bitter och god. Bartendern var imponerad av en tjej som drack whiskey drink och la till mig på facebook. Åhåjaja.

Nu ska jag dusha och bege mig till student office för att få CSN pengar.

Motsatsen till skridskor.

Hej.

Faster Malin skickade ett långt mail med feedback som var jättebra, konstruktivt och allmänt nyttigt. Hon hade samma problem med pjäsen som jag har. En karaktär känns bara platt och enfärgad, språket var alldeles för högtravande för folk som är instängda i den situation jag beskriver samt att slutet var skumt.

Så då har jag ändrat ännu mer och fixat till den så att den kändes rätt bra när jag lämnade in den till min lärare idag. Nu den sista veckan ska vi ha handledarmöten eller tutorials som den heter på Engelska. På tisdag ska jag träffa min drama lärare och min novell-lärare. Så får se till att skriva tills dess.

Men jag känner att det här är det jag vill. Manusskrivandet har helt slukat upp mig och mina tankar kretsar runt dessa karaktärer jag skapat. Det är väldigt svårt att skriva drama men herregud så givande.

Dessutom ska det skrivas en critique till pjäsen och novellen där man ska skriva om hur man skrev spektaklet. Hur tänke man? Vad strök man? Varför har jag valt att skriva det såhär? Herregud. Hur ska jag veta hur jag tänker?Det ska jag försöka skriva ikväll medan de andra är och åker skridskor i Hyde Park. Känner inte för att få ont i fötter och bak efter 52:a vurpan. Men ingen har i alla fall ringt och frågat om jag spelar hockey här. Väldigt bra att britter inte gillar hockey. Finns ingen fotbollsspelerska som heter Erika Holst vad jag vet.

Annars så känns det hemskt o-juligt här. Det är första december för guds skull. Men jag har inget julpynt och det är ingen snö att tala om. Fast nu har det dock blitt kallt vilket jag välkomnar. Man kan fortfarande vandra runt i leggings och kofta men nu behövs även vantar och man känner den kalla luften när de dras ner i lungorna. Underbart tycker jag medan aussie tjejerna huttrar och tittar på varandra med skräck i ögonen då de tänker på hur kallt det kommer vara uppe i norden i jul/nyår. För en gångs skull är inte jag den frusna.

Snart kommer jag hem och fryser i Stockholm. Folk har roliga uppfattningar om Stockholm förresten. Phoebe och Iz undrade hur vi ska ta oss fram på nyår då det kan vara svårt med båtar. Men det finns ju broar. En annan fantastisk tjej, harriet som går samma drama skriavande klass som jag, hade en teori om ihopfällbara båtar som man har på ryggen när man inte behöver dem. Mycket båtar blir det.

Nu lyssnar jag vidare på Neil Young och knattrar vidare på mitt tangentbord.

Att blåsa bort på Leicester Square

Jojo. Jag och Izz gick och såg på film i Lördags kväll och det har varit lite galet väder här. Det var en storm som svepte förbi de brittiska öarna och hej vad det gick. Stolar blåste hit och dit vid uteserveringarna (!) på Leicester Square. Nu blåser det igen så jag nästan flasha baken då vinden tog tag i min tjol på väg till biblioteket.

Så här mycket blåste det i Wales i helgen:

Men vi såg 500 Days of Summer vilket var en såndär mysig amerikansk indiefilm med underbar popmusik, referänser till Belle & Sebastian, söta kläder och allmänt rolig. Dessutom var det en festlig Springsteen referäns och de kallade varandra Wherter (alltså Goethe, Roland hade vart glad)

Igår handlade jag och Izz på Asda och sen försökte jag plugga. Gick sådär fram tills cirka 11 på kvällen då jag kom på hur jag skulle göra med pjäsen. Fortfarande inte helt klar med planen men kommit en god bit på väg.

Det är som om att man sitter och väntar på insirationen och när man vänder ryggen till så tada! Då kommer den.

Idag ska vi se Du Levande av Roy Andersson, vi såg Sånger från andra våningen förra veckan. Jag skrattade nog högst av de som satt omkring mig vilket var underhållande i sig. Jag älskade den filmen.