jag vill bli don draper när jag blir stor

Hej!

Så vart man tillbaka i löndon igen dårå. Känns väldigt konstigt och förbannat kul. Alltid speciellt att komma tillbaka till en plats och ser hur allt är förändrat men ändå likadant. Som att se alla Londonbor i vinterkläder till exempel, ha tunnelbanan fylld med mössor. Det brukar bara vara "gangsters" som har stora yllemössor, nu sitter de söta tanterna med det också.

Dessutom är det ny människor i de rum där Lindy, cindy, gail, catarina, phoebe och izz bodde i. Inte hälsat på dom än dock. Mitt rum är istället fyllt med australiensiska väskberg. De får betala 130 pund vardera för att få hem allt. Jag trodde det skulle vara mer.

Louise som bara ska vara här i en termin gör dessutom sitt yttersta för att klura ut ett sätt att få stanna längre. Hon gillar London helt enkelt. Det gör jag med men hennes entusiasm är otrolig. Jag tycker det är jättekul att vara tillbaka men saknar att ha de där vännerna och familjen på bekvämt avstånd. Här ska det flygas och åkas tunnelbana i två timmar innan man kan knacka på nåns dörr och säga hej. Lite deprimerande att det tog lika lång tid att ta sig genom London från Heathrow och hit som det tog att flyga mellan arlanda och heathrow.

Igår var vi i alla fall i china town och käkade och gick till den där cocktailbaren i soho. Jag ska skriva en novell som börjar så, "det finns en cocktailbar i soho..." Låter fränt. Nej men då drack jag old fashioned bara för att känna mig mer som nån karaktär i mad men. Den var riktigt god, bitter och god. Bartendern var imponerad av en tjej som drack whiskey drink och la till mig på facebook. Åhåjaja.

Nu ska jag dusha och bege mig till student office för att få CSN pengar.

Man kan se ända till Mariannelund!

Så idag var jag och Catarina (brasiliansk tjej, väldigt söt och trevlig) och upptäckte St Pauls Katedralen. Den är fantastisk. Både i sig själv och som en symbol för Brittisk krigsanda under VK2 då den lyckades med bedriften att vara obombad när kriget var över.

Jag tände ljus för farfar och morförföräldrarna, nu brinner det för er i London också. Men saken är också den att man ska liksom klättra upp i toppen av St Pauls för att verkligen uppleva den. Mina ben var en aning skakis efter den bedrifen. Cirka 200 trappsteg men oj va fint det var. Man såg vida omkring på denna stad som kallas London. Jag kan fortfarande inte riktigt inse att jag ska vara här under en sån lång tid och att det verkligen är på ett sätt mitt hem nu.

Sen promenerade vi till Piccadilly och chacka marmelad och ingefärskakor på Fortune & Mason, kolla runt lite i affärer utan att köpa nåt och gick och åt sushi i Chinatown (antar att det fanns plats för japanerna också). Sushi var gott, har inte ätit det sen jag kom hit.

IMORGON KOMMER YLVA OCH DAN! TJOHOOO!