Vilken tidsålder befinner vi oss i egentligen

Låt mig lägga upp det här som en spaning. Jag ämnar att komma med ett antal exempel som kan stödja min tes; tiden är ur led.

1. På flyget hem till Sverige igår hade jag se sötaste barnen jag någonsin hört. Det var en svenska med sina tre barn som antagligen bodde i London då det snackades riktig queens English. Tänk er brittiska kostymdramer, BBC engelska eller valfri annan superbritt. De reagerade på att det flögs: "we are flying so high mummy, it's scaaaary" men det bästa var att ungefär en gång i halvtimmen utbröt barnet precis bakom mig "Oh my godness me" alternativt "oh my godness gracious me". Det finns ingen under 50 förutom Stephen Fry (såklart) som pratar så. Direktimporterar vi barn från 40-talet nu för tiden?

2. Jag vet att jag är efter men en ny istid? Jag som välkomnat våren i London med krokusar, smått mindre blåa Londonbor (de är inte bra på att klä sig ordentligt), sol, uteserveringar etc. vet ju att ni har haft det kallt här hemma men hoppades ändå på att vi fått lita varmare i april. Visst smälter det vackert och jag får lust att hoppa på isflaken men huvva. Kom igen nu, släpp taget vinterjävel.

3. Nu i eftermiddags lyssnades det på spanarna här på fyrudden, såklart. Vi samlades runt radion som rena 50-tals familjen. Jag, mamma och Tomas satt och pysfnissade åt de smarta formuleringarna och de roliga exemplen på hur vissa strömningarna i samhället speglades i kulturen. Visst var det via tv-boxens digitala värld men det kunde lika gärna varit en träradio med tillhörande matchande stickade tröjor och Hyland.

4. Jag och Katja skickar Bergman citat till varandra vilket innebär 50/60-tals tugg. Kan lika gärna vara tecken på sinnessjukdom eller så har jag fastnat i en tidsmaskin som inte kan bestämma sig.

This was very good.

Torsdagshälsningar!

Åh vad jag blir glad över att lyssna på Spanarna, speciellt Jonas Hallberg. Han kom in på Gateau en gång. Jag sa till persson hur jag kände igen den där mannen och att det kunde vara den där på radio. Persson sa att vi skulle vänta tills han öppnade munnen. Jo men visst var det Jonas Hallberg. Jag ångrar att jag inte tog hans autograf. Men hade vart lite läskigt för hans fru som var med honom. HEJ JAG OCH MIN PAPPA TYCKER DU ÄR JÄTTEBRA! Stalkervarning. Jag och pappa hade nämligen en relativt lång diskussion i bilen till Rombo i somras om hur mycket vi tyckte om Jonas Hallberg. Han är ju så rolig.

Men Helena von Zweiberk (varför ett sånt lustigt svårstvat namn?) hade en spännande spaning som är ytterst relevant för människor i min situation. Detta med kramandet och hur man hälsar på andra människor. Tycker det är en källa för nervositet hemma men när man är i utlandet ställer man det hela på sin spets. Hur gör man? Hur ska jag veta vad denna människas kulturella bakgrund dikterar när det kommer till hälsningar? Vi har setts två gånger förut och skrattat ihop, innebär det en kram då? Hur länge? Hur intensiv eller vad man nu ska kalla det? Som tur är umgås jag inte så mycket med folk från de södra delarna av Europa eller andra delar av kindpussbältet för det är något som förvirrar ännu mer än kramar. Hur måga kindpussar ska man ge? Hade svårt för detta när jag var i Dublin minns jag. Spanjorerna, Italienarna och Polackerna hade alla olikt antal kindpussar. Det varierade mellan 3 och 1 men ibland glömde jag bort hela konceptet med kindpussar och förolämpade säkert en hel hög med spanjorer. Sorry Sorry we don't kindpuss in Sweden. Åhåjaja.

Annars är min andra favorit i spanargänget Per Naroskin, psykologen som alltid blir så driven med av de andra. Hade en spaning om kalendrar som var mycket givande.

Jag vill också vara med i spanarna. De verkar ha så kul. Jag är föresten som ni förstår efter detta inlägg egentligen medelålders när det kommer till radiosmak och annat skoj. P1 är en källa för inre frid numera. (en mening jag aldrig trodde jag skulle formulera)

Ni som spanar på bloggen (lite dåligt med kommentarer på senaste) har väl sett hur jag ändrat och lagt till saker. Jag har lagt upp länkar till några favoriter jag ber er att spana in. idag vill jag speciellt slå ett slag för http://www.asofterworld.com/ som är världens roligaste lilla seriestrip. Calle tipsade om den och nu är jag fast. Är nog ett yttrande av min sjuka humor men varför inte. Dagens geniala post:

Idag har jag frusit hela dagen då vi satt på ett av våra favoritfik Yumcha som har öppnat ett nytt café i Camden. Det är så fruktansvärt kallt där inne men jag fick mycket gjort då det inte fanns något internet. Yumcha har väldigt gott te. Sedan gick vi till en tysk julmarknad i Hyde Park. Väldigt surrealistiskt att se massa tyska saker presenterat i plastig form mitt i London. Man kunde dricka gluwine. En sorgerlig tysk man stod och plonkade på en synt och sjöng tysk ompaompa pop helt ensam när vi kom dit. Men när vi gick ut var det ett gäng indier som dansade runt framför honom och jag tror han log. Då vart jag glad.

P.S. Appropå mitt användande av vart glad i den sista meningen har jag en fråga. Phoebe och Izz har lagt märke till hur skandinavierna (Louise och jag) använder oss av past tense (jag har blivit en sån hemsk människa som inte kommer ihåg vad saker heter på svenska) när vi vill kommentera mat och kläder. Är det så? jag tror man säger att "det här var gott" eller "åh va fin den vart". Det låter tydligen konstigt på engelska. D.S.