Låt mig lägga upp det här som en spaning. Jag ämnar att komma med ett antal exempel som kan stödja min tes; tiden är ur led.
1. På flyget hem till Sverige igår hade jag se sötaste barnen jag någonsin hört. Det var en svenska med sina tre barn som antagligen bodde i London då det snackades riktig queens English. Tänk er brittiska kostymdramer, BBC engelska eller valfri annan superbritt. De reagerade på att det flögs: "we are flying so high mummy, it's scaaaary" men det bästa var att ungefär en gång i halvtimmen utbröt barnet precis bakom mig "Oh my godness me" alternativt "oh my godness gracious me". Det finns ingen under 50 förutom Stephen Fry (såklart) som pratar så. Direktimporterar vi barn från 40-talet nu för tiden?
2. Jag vet att jag är efter men en ny istid? Jag som välkomnat våren i London med krokusar, smått mindre blåa Londonbor (de är inte bra på att klä sig ordentligt), sol, uteserveringar etc. vet ju att ni har haft det kallt här hemma men hoppades ändå på att vi fått lita varmare i april. Visst smälter det vackert och jag får lust att hoppa på isflaken men huvva. Kom igen nu, släpp taget vinterjävel.
3. Nu i eftermiddags lyssnades det på spanarna här på fyrudden, såklart. Vi samlades runt radion som rena 50-tals familjen. Jag, mamma och Tomas satt och pysfnissade åt de smarta formuleringarna och de roliga exemplen på hur vissa strömningarna i samhället speglades i kulturen. Visst var det via tv-boxens digitala värld men det kunde lika gärna varit en träradio med tillhörande matchande stickade tröjor och Hyland.
4. Jag och Katja skickar Bergman citat till varandra vilket innebär 50/60-tals tugg. Kan lika gärna vara tecken på sinnessjukdom eller så har jag fastnat i en tidsmaskin som inte kan bestämma sig.
Om minnet inte sviker mig , så var det inget fel på varken 50, 60,70, 80 eller 90-talet. Hyland är kanske inte den bästa representanten för dessa 50 år. Vad var det för fel på Snoddas, Sigge Furst, Åke Grönberg, Karl Gerhard eller Zhara Leander?
SvaraRaderaJag hoppas över Ulla B och SOS.