Jo jag bor ju själv nu utan en blond norska att hålla mig sällskap. Jag har ju haft sällskap hela sommaren av diverse föräldrar och dylikt och då blir det lite konstigt att vara ensam igen. Men det är bra, det är nåt man ska kunna, stå ut med sig själv. Men jag blir lätt smått paranoid och raslös när jag är ensam och tycker synd om mig själv (patetisk dum grej), speciellt när jag är hungrig.
Det har resulterat i att jag bokade biljett till att se Stephen Fry uppträda med nån slags stand-up nästa vecka. HYSTERISKT DYRT! Men det är Stephen Fry. Min man i tweed, min favoritbritt, min krydda i tillvaron. Fast jag köpte hans nyutkomna del två i hans självbiografiska serie. Har blitt lite irreterad av den nästan, "ja, jag fattar att du känner varenda jävel och gick du verkligen på camebridge". Detta är något nytt i min relation till karl, irretationen. Får se hur det artar sig när jag har läst mer och sett honom live.
Men ensamheten får jag lära mig. Ensamhet är något mycket vanligt i den moderna människans liv, vi ska kunna klara oss själva. Vi ska kunna ta hand om oss och underhålla oss utan att få psykbryt och ringa varenda nummer som finns i vår telefonlista (nej, det har inte hänt en, jag bara ger exempel). Jag ska kunna sitta här och plugga utan att sitta på facebook hela tiden (jepp, skyldig your honour). Jag jobbar på det.
beatles och hundarna undrar ni då? Tycket bara de var fina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar