Den här hösten ska spenderas i en vinröd kofta

Då var det hej hej och tack igen då. Tack för en underbar sommar.

Tack för
massa umgänge,
musik,
ölande,
dansande,
familj,
jobb,
popagandanade,
klagande på kunder,
kaffefläckar,
skratt,
bäbisgos,
sodomhäng,
regn,
stockholmspromenader,
fika,
finnhamnsmys,
elinroadtrippar,
sol,
frankrikesvett,
sommarslapp,
böcker
och annat fint.

Imorgon drar jag och mina (jepp, blir en extra väska) tunga väskor tillbaka till London med en Harriet som står och tar emot mig på Heathrow. Det ska bli skönt att komma tillbaka nu. Jag återvänder till London-vardagen som kommer te sig annorlunda ut. Det känns fantastiskt att det är folk som bokstavligen tar emot mig men samtidigt så är det många som inte är där längre. Nu kommer skypandet få andra tidsskillnader att spela med. Inte bara en timme till Sverige utan fem till östra USA också. London är tydligt men ändå helt nytt. Jag känner staden men vi kommer nu gå in i en djupare diskussion. Vi har mätt av varandra, staden och jag, och kan nu bara gå vidare.

Fint att så många dessutom vill komma oich hälsa på. Först ut är Calle och Viktor om cirka två veckor och sen vill Katjan komma i Oktober. Garanterat är att Mamma och Tomas kommer i November men sen vill ju Ylva och Dan och Anders, Jennie och Amelie också komma. Kul kul.

Hej då London

Nu åker jag hem och stannar i hela tre månader. Det är det längsta upehållet från London hittills. Det känns konstigt men väldigt bra på samma gång. Jag kommer att sakna detta liv men just nu under sommaren känns det extra viktigt att komma hem.

Den senaste tiden har i princip spenderats med mina vänner här i London. Avsked av massa amerikaner och vänner jag inte kommer se igen har varit ganska tufft. Speciellt Joey. Förutom Louise och britterna som stannar kvar kan han ha varit den person jag kom närmast här. Jag vet att jag kommer att se honom igen men det har varit så intensivt här, en så speciell tid som aldrig kommer att upprepas. Men jag är glad över att ha träffat honom och de andra utbytesstudenterna denna termin. Det var väldigt annorlunda från den förra. Vi gjorde så otroligt mer och såg andra delar av London. Det kan ju hjälpa att vi flyttade ner hit men tror också det var människorna själva.

Jag har varit här cirka i åtta månader. Har jag förändrats under den här tiden? Jag tror det. Jag har inte blivigt en helt ny människa men det känns som jag har utvecklats, flyttat hemifrån, blivigt mer självständig, mognat kanske en aning men framförallt lärt känna mig själv och verkligen utvecklat mitt skrivande och min syn på skrivandet.

Den del av London som senaste tiden varit mest frekvent besökt är East End och Islington. Jag åker knappt ner till centrala delarna längre. Allt finns mycket närmare och är mycket bättre. Östra London är helt fantastiskt med alla restauranger, klubbar och ställen att besöka. Här om dagen var vi på The Old Blue Last och såg en spelning med ett band som är en vän till Travis (som är Harriets pojkvän och tillika Springsteen fantast) band. Det var jättekul och kändes väldigt London. Men det påminde mig om den sista utekvällen i Stockholm innan jag drog hit. Då vi såg Taken By Trees på Strand och kände att det var såhimla Stockholm. Cirkeln var på något udda sätt sluten.

I juli kommer förhoppningsvis Harriet, Aimee och Travis och hälsar på. Lewis kunde nog inte komma men dessa härliga människor är väldigt glada över att komma till stan. De har blivigt mina närmaste vänner här i London så att visa dem Stockholm skulle vara så kul.