Jag älskar det här stället.
Den äldre mannen (afroamerikan med världens djupaste coolaste röst) som satt mitt emot mig har nu gått men inte utan att haft en liten pratstund, önskat mig lycka till och gett mig en klapp på axeln.
Vi har nämligen just upplevt en väldigt bra liten jazzkonsert tillsammans. Jag berättade inte det i det tidigare inlägget men det förbereddes för konsert på scenen som är precis brevid mig när jag kom hit. Först fattade jag inte vad de höll på med men allteftersom Foyles fylldes av massa gamla jazzrävar och mer och mer utrustning släpades upp på scen gick det upp för mig. Jag hade glömt bort att det är Londons jazzfestival och eftersom detta är ett jazzcafé.
Så en 81 årig krutgumma från USA och en fantastisk pianist hade en liten minikonsert på en halvtimma rakt framför näsan på mig. Hon sjöng fantastiskt, var klädd helt i svart sammet, hade armband med leopardmönster, djuplila läppstick och leopardmönstrade tofflor som matchade armbandden. Underbara historier om att växa upp i Detroit och som 14 åring springa efter alla coola musiker.
Men som den äldre mannen sa innan han gick:
Now, back to work.
lördag 14 november 2009
Who are the characters?
Nej men nu har jag inte bloggat sen i onsdags. Vad kan det bero på? Jo. Det har i princip inte hänt någonting. Idag är den första dagen jag lämnat Oakwood och Cockfoster på hela veckan. Vi har en hemtenta som ska in på måndag och jag har haft stora svårigheter med att skriva den.
Jag tror jag är lite rädd för det. Visst gick det bra med recensionen och jag har ju trots allt skrivit liknande hemtentor på svenska tillräckligt mycket för att veta hur det skall göras. Men ändå. Dessutom får den bara vara 1500 ord vilket är väldigt lite för en sådan kompex fråga:
"Explore some of the ways in which American genre films embody themes and ideas that can be considered ideologically significant. Refer in detail to a minimum of two screened films."
Gahhh. Men jag har nu tillräckligt mycket och sitter och filar på den på mitt vanliga häng; Foyles Jazz café. Jag borde vidda mina London vyer men det är så lätt att bara åka hit och sätta sig ner. Sitter mitt emot en äldre herre som läser böcker och dricker vin. Jag trivs.
Men jag har fortfarande inte fått nån feedback på min novell men hoppas på att få veta något den kommande veckan.
Förutom novell och olika hemtentor (har också ett grupparbete, gah) så är den stora grejen det manus vi ska skriva för en teaterpjäs. Jag har tonvis med idéer men vet inte riktigt hur jag ska förverkliga dem. Jag vill skriva om Europa, om språk, om att leva med sitt andra språk och kanske om Berlinmurens fall för 20 år sedan.
Som forskning har jag sett dokumentärer om Berlin på BBC iPlayer och läst massa artiklar i The Guardian om EU. Jag måste lämna in en plan om hur scenen (eller en kort pjäs, vi ska skriva 10 sidor) ska se ut på tisdag.
Jag tror jag är lite rädd för det. Visst gick det bra med recensionen och jag har ju trots allt skrivit liknande hemtentor på svenska tillräckligt mycket för att veta hur det skall göras. Men ändå. Dessutom får den bara vara 1500 ord vilket är väldigt lite för en sådan kompex fråga:
"Explore some of the ways in which American genre films embody themes and ideas that can be considered ideologically significant. Refer in detail to a minimum of two screened films."
Gahhh. Men jag har nu tillräckligt mycket och sitter och filar på den på mitt vanliga häng; Foyles Jazz café. Jag borde vidda mina London vyer men det är så lätt att bara åka hit och sätta sig ner. Sitter mitt emot en äldre herre som läser böcker och dricker vin. Jag trivs.
Men jag har fortfarande inte fått nån feedback på min novell men hoppas på att få veta något den kommande veckan.
Förutom novell och olika hemtentor (har också ett grupparbete, gah) så är den stora grejen det manus vi ska skriva för en teaterpjäs. Jag har tonvis med idéer men vet inte riktigt hur jag ska förverkliga dem. Jag vill skriva om Europa, om språk, om att leva med sitt andra språk och kanske om Berlinmurens fall för 20 år sedan.
Som forskning har jag sett dokumentärer om Berlin på BBC iPlayer och läst massa artiklar i The Guardian om EU. Jag måste lämna in en plan om hur scenen (eller en kort pjäs, vi ska skriva 10 sidor) ska se ut på tisdag.
onsdag 11 november 2009
Spånskivan i tajts?
Vi har en städare som städar kök och badrum varje dag och ens rum en gång i veckan. Preoblemet är att han tycks vara lite dum i huvvet. Jag har egentligen inte pratat med honom men han har läskig blick och tar alla saker i köket. Han börjar städa 9 varje dag så om man gör som jag gjorde idag och tog sovmorgon (till kvart i nio istället för 8) så får man snällt vänta med sin frukost om man inte vill bli stirrad på av spånskivan. Det är mitt nya smeknamn för honom, ska lära de andra det. Spaaaunshkiiivan. Kommer bli festligt.
Eller så glider man bara runt i tajts. Tycks vara den brittiska ungdomens absoluta favoritplagg. Tajts och en topp. Har börjat med det själv när man är hemma, väldigt bekvämt att glida runt i leggings och kofta. Men folk går omkring i centrala London med det. Inte att jag är moralkärring och tycker att det är HEMSKT! Nej, jag är mer imponerade över att de vågar, "här är min rumpa och det står jag för". Det är inte bara smala snärtor som spriger runt med det, britter är ju rätt feta. Det roliga var att ibörjan, innan vi hade lärt känna amerikanska tjejerna Cindy och Gail hörde Louise hur Gail pratade på telefon i sitt rum (man hör allt här, även det man inte vill höra). Gail klagade på hur alla sprang runt med tjts och t-shirt. USH! Men hon är trevlig, pratar bara precis som en amerikansk high school film och är lite naiv men väldigt rolig att vara med.
Eller så glider man bara runt i tajts. Tycks vara den brittiska ungdomens absoluta favoritplagg. Tajts och en topp. Har börjat med det själv när man är hemma, väldigt bekvämt att glida runt i leggings och kofta. Men folk går omkring i centrala London med det. Inte att jag är moralkärring och tycker att det är HEMSKT! Nej, jag är mer imponerade över att de vågar, "här är min rumpa och det står jag för". Det är inte bara smala snärtor som spriger runt med det, britter är ju rätt feta. Det roliga var att ibörjan, innan vi hade lärt känna amerikanska tjejerna Cindy och Gail hörde Louise hur Gail pratade på telefon i sitt rum (man hör allt här, även det man inte vill höra). Gail klagade på hur alla sprang runt med tjts och t-shirt. USH! Men hon är trevlig, pratar bara precis som en amerikansk high school film och är lite naiv men väldigt rolig att vara med.
tisdag 10 november 2009
What is the pleasure of time?
Jag har ju pratat om det men inte riktigt vågat. Men nu jävlar (förlåt Ylva). Min novell som kanske är kass, jag har inte fått tillbaka den från läraren. Är jag nöjd med den? Jag vet inte, tror det. Känns inte som det bästa jag skrivit men det är nånting med den som betyder...något. För den som vet så finns det massa element i den som är bekanta.
What is the pleasure of time?
The sun has not yet risen; the world outside the kitchen window doesn’t want to present itself. In the early dawn the old wooden house just seems like a lonely ship of light in a sea of darkness. The large oak standing beside it can’t be seen but you can still smell the wet leaves and sense the rain falling lightly in the early morning hour. This is not unusual for a lonely village outside of Kopparberg, Sweden in this time of year. Inside, the kitchen is filled with a strong smell of coffee; the floorboards creak as a man in his late sixties shuffles about looking for his glasses in the cupboard in the corner.
She knows how this scene looks like. She has seen it many times in her soon to be middle age life. She, Frida Williams is lying in bed in the room next to the kitchen listening to her father. Frida haven’t slept a minute the whole night and guesses that her father is in the same position. It was a beautiful funeral; she has to give him that. It was exactly as her mother would have wanted it, simple with the whole family from both Britain and Sweden attending. But a funeral is always a funeral and now both Michael and her mother were gone, half the family is dead, but no use lying here thinking about it. The snoring of her two teenage sons is clearly audible as she climbs out of bed and put on jeans and a jumper to join her father in the kitchen.
- Hello dad, she says as she steps into the kitchen.
- Oh, hello Frida. I didn’t realise that you was up as well. You couldn’t sleep? Her father turns around to look at his daughter with a faint smile.
- No. I couldn’t.
- Sit down and have some coffee, he says as he turns his back to her.
The room turns silent again. Frida walks up to the kitchen table and sit down at one of the chairs looking at her father as he now tries to put on a fire in the old stove by the sink. Matthew Williams is a thin man that despite his age and now slightly crocked back still has a quite striking stature, like he was a statue in ancient Greece. But as he bends down to pick up the firewood from the basket his movements are slow and he drags his slippers after him. As he reaches out for the wood fresh ink stains on his hand is made visible for Frida.
- What is that? Have you started working again dad? I thought you said you stopped when mum got too weak to help you set up the press, says Frida with a smile of recollection on her face.
- Yes I did, her father says as he puts the firewood into the stove.
- But what changed?
- I got some help, says Matthew as he lightens the fire.
- From whom?
- From Nilsson’s kid down the road. You remember that blond thing that used to play with Blackie? He’s a young man of twenty now. Strong hands, like Michael. Matthew stands up letting out a sigh and walks over to sit down by the table.
- Why didn’t you tell me? I mean I love that you are working again but I could have sent the boys up over the summer. They love it up here.
- Yes but you are busy with work and I didn’t want to steal them away from their father.
- Yes their father of course. Frida stands up and walks over to the window, looking out at the dark yard.
- I’m Sorry, her father says as he looks down at the table.
- You always find ways to bring up my estranged husband. Brilliant dad. Thanks.
The familiar silence settles in again as Frida walks out of the kitchen, goes to the living room, places herself in the sofa, leans back with a hand on her forehead and closes her eyes. The only thing she can hear is the cracking of the fire and the rain against the windows. But after a few minutes the creaking sound from a chair being pulled out from under a table and how slippers are being dragged along the floor reaches her ears. Her father sits down next to her. He places his hand on her right hand that rests on her lap.
- I thought about leaving your mother you know, he says slowly.
- Why do you tell me this now dad?
- Do you remember when she was ill?
- Yes I remember. When she couldn’t do anything but cry. How we tried to help, the smell of her breath.
- I’m ashamed of it but I nearly moved back home to London then. I stood at Arlanda with my bag packed and a ticket in my shirt pocket.
- Why didn’t you? Ask Frida as she turns to her father.
- I couldn’t leave you, could I? I couldn’t leave your mother. I swore that I never would. You should have seen her Frida. Her hair smelled like roses and she had deep red lips. Her father even gave me a profession, something to call mine. I am glad we had fourty years together, that I didn’t leave her. That I stayed. All that time.
- What is the pleasure of time anyway? I could not stay any longer dad, it was too much.
- What?
- I didn’t see myself with him anymore. I couldn’t do it, says Frida as she rests her head against her father’s shoulder as if she was a child.
The daylight is slowly making its first appearance in the distant horizon washing over Frida and her father as it was a white wave of light coming through the birch trees. It hits their faces and she feels as if she can breathe again. As if this tension in her has in some ways disappeared. She thinks of her mother but looks at her father and smiles towards him. He smiles back and the vast landscape outside the window seems to come even closer than it has ever done.
What is the pleasure of time?
The sun has not yet risen; the world outside the kitchen window doesn’t want to present itself. In the early dawn the old wooden house just seems like a lonely ship of light in a sea of darkness. The large oak standing beside it can’t be seen but you can still smell the wet leaves and sense the rain falling lightly in the early morning hour. This is not unusual for a lonely village outside of Kopparberg, Sweden in this time of year. Inside, the kitchen is filled with a strong smell of coffee; the floorboards creak as a man in his late sixties shuffles about looking for his glasses in the cupboard in the corner.
She knows how this scene looks like. She has seen it many times in her soon to be middle age life. She, Frida Williams is lying in bed in the room next to the kitchen listening to her father. Frida haven’t slept a minute the whole night and guesses that her father is in the same position. It was a beautiful funeral; she has to give him that. It was exactly as her mother would have wanted it, simple with the whole family from both Britain and Sweden attending. But a funeral is always a funeral and now both Michael and her mother were gone, half the family is dead, but no use lying here thinking about it. The snoring of her two teenage sons is clearly audible as she climbs out of bed and put on jeans and a jumper to join her father in the kitchen.
- Hello dad, she says as she steps into the kitchen.
- Oh, hello Frida. I didn’t realise that you was up as well. You couldn’t sleep? Her father turns around to look at his daughter with a faint smile.
- No. I couldn’t.
- Sit down and have some coffee, he says as he turns his back to her.
The room turns silent again. Frida walks up to the kitchen table and sit down at one of the chairs looking at her father as he now tries to put on a fire in the old stove by the sink. Matthew Williams is a thin man that despite his age and now slightly crocked back still has a quite striking stature, like he was a statue in ancient Greece. But as he bends down to pick up the firewood from the basket his movements are slow and he drags his slippers after him. As he reaches out for the wood fresh ink stains on his hand is made visible for Frida.
- What is that? Have you started working again dad? I thought you said you stopped when mum got too weak to help you set up the press, says Frida with a smile of recollection on her face.
- Yes I did, her father says as he puts the firewood into the stove.
- But what changed?
- I got some help, says Matthew as he lightens the fire.
- From whom?
- From Nilsson’s kid down the road. You remember that blond thing that used to play with Blackie? He’s a young man of twenty now. Strong hands, like Michael. Matthew stands up letting out a sigh and walks over to sit down by the table.
- Why didn’t you tell me? I mean I love that you are working again but I could have sent the boys up over the summer. They love it up here.
- Yes but you are busy with work and I didn’t want to steal them away from their father.
- Yes their father of course. Frida stands up and walks over to the window, looking out at the dark yard.
- I’m Sorry, her father says as he looks down at the table.
- You always find ways to bring up my estranged husband. Brilliant dad. Thanks.
The familiar silence settles in again as Frida walks out of the kitchen, goes to the living room, places herself in the sofa, leans back with a hand on her forehead and closes her eyes. The only thing she can hear is the cracking of the fire and the rain against the windows. But after a few minutes the creaking sound from a chair being pulled out from under a table and how slippers are being dragged along the floor reaches her ears. Her father sits down next to her. He places his hand on her right hand that rests on her lap.
- I thought about leaving your mother you know, he says slowly.
- Why do you tell me this now dad?
- Do you remember when she was ill?
- Yes I remember. When she couldn’t do anything but cry. How we tried to help, the smell of her breath.
- I’m ashamed of it but I nearly moved back home to London then. I stood at Arlanda with my bag packed and a ticket in my shirt pocket.
- Why didn’t you? Ask Frida as she turns to her father.
- I couldn’t leave you, could I? I couldn’t leave your mother. I swore that I never would. You should have seen her Frida. Her hair smelled like roses and she had deep red lips. Her father even gave me a profession, something to call mine. I am glad we had fourty years together, that I didn’t leave her. That I stayed. All that time.
- What is the pleasure of time anyway? I could not stay any longer dad, it was too much.
- What?
- I didn’t see myself with him anymore. I couldn’t do it, says Frida as she rests her head against her father’s shoulder as if she was a child.
The daylight is slowly making its first appearance in the distant horizon washing over Frida and her father as it was a white wave of light coming through the birch trees. It hits their faces and she feels as if she can breathe again. As if this tension in her has in some ways disappeared. She thinks of her mother but looks at her father and smiles towards him. He smiles back and the vast landscape outside the window seems to come even closer than it has ever done.
Lättad
Jag fick tillbaka min recension jag lämnade in förra veckan idag. Det är den första stora grejen jag får tillbaka. Novellen hade inte läraren hunnit med att rätta (han hade inte rättat någon) så den får jag senare.
Men recensionen. Jag fick 8 av 20 då 1 är det högsta (jag vet, knäppa britter) vilket betyder att jag precis tog mig in i Upper Second Class som var 5-8.
Min kommentar jag fick av läraren var:
"Some good points and choices, and a clear engagement with the play. Feels as if it slightly skims the surface - perhaps less generalized discussion + more consentration on the scene would have helped. Still very promising work."
Alltså iga kommentarer om det jag var mest orolig över, språket, men jag gjorde det ultimata universitets rookie misstaget att inte gå djupare in i saker och ting. Gahhh! Jag kunde ha fått högre betyg relativt enkelt om jag bara hade tänkt som vanligt. Men jag är ändå nöjd och framförallt lättad, jag kan göra detta.
Annars är det mycet mycket plugg just nu. (som vanligt, det är mycket mer än hemma). Har en hemtenta till på måndag och så har vi ju scenen ur en pjäs som ska skrivas med tillhörande kritik(in den 14 dec) och den slutgiltiga novellen som ska in den 8:e januari med tillhörande kritik. Men det är ju detta jag vill så är glad ändå.
Men recensionen. Jag fick 8 av 20 då 1 är det högsta (jag vet, knäppa britter) vilket betyder att jag precis tog mig in i Upper Second Class som var 5-8.
Min kommentar jag fick av läraren var:
"Some good points and choices, and a clear engagement with the play. Feels as if it slightly skims the surface - perhaps less generalized discussion + more consentration on the scene would have helped. Still very promising work."
Alltså iga kommentarer om det jag var mest orolig över, språket, men jag gjorde det ultimata universitets rookie misstaget att inte gå djupare in i saker och ting. Gahhh! Jag kunde ha fått högre betyg relativt enkelt om jag bara hade tänkt som vanligt. Men jag är ändå nöjd och framförallt lättad, jag kan göra detta.
Annars är det mycet mycket plugg just nu. (som vanligt, det är mycket mer än hemma). Har en hemtenta till på måndag och så har vi ju scenen ur en pjäs som ska skrivas med tillhörande kritik(in den 14 dec) och den slutgiltiga novellen som ska in den 8:e januari med tillhörande kritik. Men det är ju detta jag vill så är glad ändå.
söndag 8 november 2009
Helgen då mamma och tomas kom och sa hej
Hej igen!
Jag har haft en jättebra helg då jag fick mitt förta besök här i London då mamma och tomas ville komma och se hur jag hade det. Jag tror de konstaterade att jag har det rätt bra här.
I fredags mötte jag upp dem utanför deras hotel och vi spenderade dagen men att gå runt i de centrala delarna av London. Det sjuka var att mamma säger bara några minuter efter det att vi mötts att hon vill köpa ett par skor åt mig, ett par vinterskor. Fantastiskt! Jag blev väldigt paff, hade inga föraningar att detta skulle ske. Var bara glad att de hade tagit med mina gummistövlar. Det roliga var att vi lyckats tajma in det så väl att den gata vi vandrade ner för råkade vara fullsmockad med skoaffärer. De hade ett hotel ovanför Covent Garden. Så vi hittade efter ett tag letande en affär som sålde miljövänliga skor som hade ett par jätefina varma bruna skinskor som inhanlades. Sen vart det lunch och besök på Foyles och andra ställen. Mamma köpte en väska på samma ställe som förra gången. För middag hade jag bokat bord på en nyöppnad resturang som fick väldigt bra betyg i en tidning jag läste. Hix som den hette hade fruktansvärt god mat och vi käkade trerätters med musslor, fisk och chokladmouse. Det var den bästa middagen på väldigt länge. Sen var jag så trött att jag åkte hem med en väska med prylar som mamma och tomas hade tagit med från Sverige.
Jag läste Horace Engdahls essä samling på tunnelbanan hem och det kändes nästan som man var hemma på Littvet igen och gick på Rolands romantik föreläsningar.
På Lördagen åkte jag tidigt ner till Covent Garden och mötte upp dem för att gå och köpa biljetter till nån show för kvällen. Det blev 39 steps då Lejonkungen var fullbokad. Vi åt jättegod frukost/Lunch på Paul (den där underbara kedjan från Frankrike som jag och Charlotte köpte Macarons på i södra frankrike förra sommaren). Men enligt Tomas så var deras croc monsieur alldeles för torr och skulle minsann laga en mycket godare hemma. Upp till bevis!
Sedan kom höjdpunkten när vi åkte och tittade på Tower of London, något jag velat se sedan jag var en liten historiebesatt barnrumpa och kunde rabbla alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt. Men detta var häftigt. Hur stort och pampigt som hellst. Att bara gå omkring där alla dessa kungar och drottningar verkligen levt var stort. Jag ville mest veta var Thomas More hade suttit fängslad då jag tycker han var den mest spännande karaktärern i "The Tudors"... Nej han är väldigt fascinerande som verklig historisk person också så när vi smet med en guidetur och kom in i kapellet där Thomas More och Ann Boylyn ligger begravda vart jag väldigt nöjd.
Innan 39 steps åt vi på en inte lika spännande restaurang men maten var god och en av alla tusen svenskar som åker hit för att jobba var vår servitris. 39 steps var riktigt bra och sjukt rolig. Väldigt imponerande rent tekniskt och Tomas skrattade så mycket att han kom till det där stadiet då det låter som han ska kvävas. Efter vi hade sagt hej då åkte jag hem och kollade på "The Tudors"
Idag har jag inte gjort mycket alls förutom att plugga i mitt rum och gått och handlat på Tescos.
Bilder från detta och Edinburgh kommer att finnas på facebook.
Jag har haft en jättebra helg då jag fick mitt förta besök här i London då mamma och tomas ville komma och se hur jag hade det. Jag tror de konstaterade att jag har det rätt bra här.
I fredags mötte jag upp dem utanför deras hotel och vi spenderade dagen men att gå runt i de centrala delarna av London. Det sjuka var att mamma säger bara några minuter efter det att vi mötts att hon vill köpa ett par skor åt mig, ett par vinterskor. Fantastiskt! Jag blev väldigt paff, hade inga föraningar att detta skulle ske. Var bara glad att de hade tagit med mina gummistövlar. Det roliga var att vi lyckats tajma in det så väl att den gata vi vandrade ner för råkade vara fullsmockad med skoaffärer. De hade ett hotel ovanför Covent Garden. Så vi hittade efter ett tag letande en affär som sålde miljövänliga skor som hade ett par jätefina varma bruna skinskor som inhanlades. Sen vart det lunch och besök på Foyles och andra ställen. Mamma köpte en väska på samma ställe som förra gången. För middag hade jag bokat bord på en nyöppnad resturang som fick väldigt bra betyg i en tidning jag läste. Hix som den hette hade fruktansvärt god mat och vi käkade trerätters med musslor, fisk och chokladmouse. Det var den bästa middagen på väldigt länge. Sen var jag så trött att jag åkte hem med en väska med prylar som mamma och tomas hade tagit med från Sverige.
Jag läste Horace Engdahls essä samling på tunnelbanan hem och det kändes nästan som man var hemma på Littvet igen och gick på Rolands romantik föreläsningar.
På Lördagen åkte jag tidigt ner till Covent Garden och mötte upp dem för att gå och köpa biljetter till nån show för kvällen. Det blev 39 steps då Lejonkungen var fullbokad. Vi åt jättegod frukost/Lunch på Paul (den där underbara kedjan från Frankrike som jag och Charlotte köpte Macarons på i södra frankrike förra sommaren). Men enligt Tomas så var deras croc monsieur alldeles för torr och skulle minsann laga en mycket godare hemma. Upp till bevis!
Sedan kom höjdpunkten när vi åkte och tittade på Tower of London, något jag velat se sedan jag var en liten historiebesatt barnrumpa och kunde rabbla alla svenska kungar från Gustav Vasa och framåt. Men detta var häftigt. Hur stort och pampigt som hellst. Att bara gå omkring där alla dessa kungar och drottningar verkligen levt var stort. Jag ville mest veta var Thomas More hade suttit fängslad då jag tycker han var den mest spännande karaktärern i "The Tudors"... Nej han är väldigt fascinerande som verklig historisk person också så när vi smet med en guidetur och kom in i kapellet där Thomas More och Ann Boylyn ligger begravda vart jag väldigt nöjd.
Innan 39 steps åt vi på en inte lika spännande restaurang men maten var god och en av alla tusen svenskar som åker hit för att jobba var vår servitris. 39 steps var riktigt bra och sjukt rolig. Väldigt imponerande rent tekniskt och Tomas skrattade så mycket att han kom till det där stadiet då det låter som han ska kvävas. Efter vi hade sagt hej då åkte jag hem och kollade på "The Tudors"
Idag har jag inte gjort mycket alls förutom att plugga i mitt rum och gått och handlat på Tescos.
Bilder från detta och Edinburgh kommer att finnas på facebook.
torsdag 5 november 2009
skypeoman
Tjip och hej och välkommen till Oakwood.
Nu var det dags att blogga igen dårå. Men annars har jag skypat som en galning de senaste dygnen. Fick min kamera att fungera och har sen dess fått se hur kakan bor (väldigt fint i Lund men krya på ögonen dina), hur det ser ut hemma och Katjans lägenhet ser ut en dag i tidig november. Kan inte alla människor skaffa skype! Host harkel Tallinn, Belle, pappa, anders etc. etc.
Igår gjorde jag ännu en av mina utflykter till Londoncafé för att plugga. Drog med mig Louise och vi satte oss på Foyles Jazzcafé som har blivit lite av mitt häng. Det var väldigt fullt så efter ett tag kom en äldre brittisk herre med en laptop och satte sig brevid oss. Charmigt med en 70-åring med dator tänkte vi. Men saken var den att han började fråga Louise om ALLT. Trots att vi förklarade grundligt förstod han inte att man bara kan radera ett par bokstäver och ord och inte behöver starta ett nytt dokument hela tiden. Alltså var han fast i skrivmaskinens idévärld vilket är helt förståligt men ganska irreterande när man själv försöker plugga.
Var och handlade på Asda idag då jag ska laga middag. Asda är som Willys fast något bättre. Men de har sjukt mycket färdiglagad, färdighackad, helt enkelt färdig mat och man ser hur britterna är rätt tjocka för att uttrycka sig snällt... Man ser alltid massa mammor med sina barn när man är där, men mammorna är ofta yngre än jag... Det är något annat än Lidingö centrum...
Imorgon ska jag möta upp Mamma och Tomas på deras hotel vid Covent Garden klockan 12. Det ska bli kul.
Nu var det dags att blogga igen dårå. Men annars har jag skypat som en galning de senaste dygnen. Fick min kamera att fungera och har sen dess fått se hur kakan bor (väldigt fint i Lund men krya på ögonen dina), hur det ser ut hemma och Katjans lägenhet ser ut en dag i tidig november. Kan inte alla människor skaffa skype! Host harkel Tallinn, Belle, pappa, anders etc. etc.
Igår gjorde jag ännu en av mina utflykter till Londoncafé för att plugga. Drog med mig Louise och vi satte oss på Foyles Jazzcafé som har blivit lite av mitt häng. Det var väldigt fullt så efter ett tag kom en äldre brittisk herre med en laptop och satte sig brevid oss. Charmigt med en 70-åring med dator tänkte vi. Men saken var den att han började fråga Louise om ALLT. Trots att vi förklarade grundligt förstod han inte att man bara kan radera ett par bokstäver och ord och inte behöver starta ett nytt dokument hela tiden. Alltså var han fast i skrivmaskinens idévärld vilket är helt förståligt men ganska irreterande när man själv försöker plugga.
Var och handlade på Asda idag då jag ska laga middag. Asda är som Willys fast något bättre. Men de har sjukt mycket färdiglagad, färdighackad, helt enkelt färdig mat och man ser hur britterna är rätt tjocka för att uttrycka sig snällt... Man ser alltid massa mammor med sina barn när man är där, men mammorna är ofta yngre än jag... Det är något annat än Lidingö centrum...
Imorgon ska jag möta upp Mamma och Tomas på deras hotel vid Covent Garden klockan 12. Det ska bli kul.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
