Babel i våra hjärtan

Först en uggla jag fick av Phoebe. Den heter Barry. Phoebe fick bestämma. Men i hemlighet så heter den nog något annat jag inte funderat ut än.

Hej igen.

Jag sitter här med min pjäs och filar på orden. Tar bort, lägger till. Ändrar ord och meningar, flyttar på dem. Isolerar dem. Undrar om detta överhuvud taget kommer bli något. Men jag har efter att pappa pratat med Malin skickat den till henne så att hon kan läsa den och ge feedback. Alltså faster Malin som skriver manus som levene.

Igår tog jag en paus i allt detta och åkte till Camden med de andra. Det regnade och var väldigt mörkt. Men jag hittade en fantastisk sak som jag totalt kärat ner mig i. Han heter Neville och är en elefant gjord av sten som tydligen någon människa i Nepal gjort för hand.

Neville har bra smak när det kommer till TV.

Neville kan se stor ut om man tar foton i grodperspektiv. Eller är det elefantperspektiv?

Neville kan sitta/stå vackert.

Dagens jobbiga grej är nog annars att jag var dum nog att sova med öppet fönster i natt. Det regnar och stormar ute. Jag hade mina biblioteksböcker och dvder i fönstret. De är blöta nu. Järnspikar. Har ställt upp dem mot elementet och hoppas på det bästa.

Ja Ja, jag ska uppdatera

Efter vissa påtryckningar från Tomas så kommer här en uppdatering om vd jag har gjort de senaste dagarna.

I torsdags som många andra torsdagar åkte jag och Louise ner till London för att plugga (verkar helt okapabel att göra detta i mitt rum. Då satt vi på Yumcha nere i Soho som har gudomligt te och idag satt vi på Foyles jazzcafe då Izz hänkadde på för första gången. Hon gillade det starkt.

I torsdags hade Urban Outfitters även 20% rea så vi gick dit och shoppade lite.
För att jag är en sådan nörd så köpte jag den här t-shirten:

Som är en referäns till den här tavlan:

Vilket jag tyckte var genialt. Men sen på kvällen när amerikanskorna bjöd in på Thanksgiving middag så myckaddes jag spilla ner den lite. Men det gick bort, nästan. Det var kul förresten, riktig kalkon och hela baletten.

Igår så pluggade jag på dagen och lagade hallonpaj (den där vanliga) vilket gick riktigt bra trots att man inte har någon aning om hur varm ugnen är.

Jag gick även och såg film på BFI, Los Lunes al sol som handlade om ett gäng spanska hamnarbetare som fått kicken. Riktigt bra. Till min förvåning så satt de andra tjejerna i baren på BFI då de inte lyckades komma in på Ministry of Sounds speciella skriskoåknings-dj happening. Alla som kommer hit och hälsar på kommer bli medsläpade till BFI. Det är fantastiskt.

Nu har jag även fixat alla julklappar som ska fixas och känner mig allmänt nöjd över det. Det är bara tre veckor tills jag kommer hem igen. Jag ser fram emot det.

Tack Tomas för bilderna du skickade!

Bilderna från The Ritz:

http://www.facebook.com/album.php?aid=173288&id=665356284&saved

Kändisspaning fick en helt ny innebörd

Hello!

The Ritz var flott värre. Kände mig något felplacerad som om de skulle kicka ut mig när som hellst. Speciellt när vi kom dit, herregud. Dessutom ville aussie tjejerna (de enda som vart där förut) och holländskan Lindey ta kort på dem själva utanför. Det klarade jag inte av, gick raka vägen in. Visst är det häftigt att vara på The Ritz med det är ett hotell, inte en turistattraktion (det ska vara i alla fall).

När vi kommer in blir vi uppassade av jag vet inte hur många herrar i frackar som visar oss till var vi ska vänt och sen hämtar oss för vårt bord etc. etc. Man fick välja mellan massa olika teer och fick smörgåsar, scones och bakelser. Gott var det.

Men idag fick jag höra världens bästa grej. Jag missade mitt seminarie igår pga The Ritz så jag bad Lewis att hämta upp min novell som vi äntligen fick tillbaka. Men min lärare hade valt ut min novell som en av de tre som skulle läsas upp i klassen. Lewis fick äran eftersom han skulle hämta upp den. Enligt en annan kille i min klass så älskade vår lärare den eftersom den just var så enkel och handlade om mänskliga relationer och problem istället för att folk skulle springa runt och skjuta på varandra eller liknande. Blev väldigt glad. Nu måste jag bara utveckla den till en 2000 ords novell men det ska inte vara så svårt.

Dessutom föll jag och Phoebe för frestelsen som heter Kiera Knightleys scendebut med Damien Lewis som motskådespelare. Dagen efter att jag kommer tillbaka till London i januari ska vi se The Misanthrope av Moliere. Tokdyrt men här ska man se riktiga kändisar. Reine Brylofsson på Pressbyrån i all ära men detta är Kiera!!!

The Ritz

Jo dårå. Ska till The Ritz nu och dricka afternoon tea. Tata!

(bilder av detta kommer garanterat att postas)

Nu glömde jag vad Dan sa till Ylva men det var roligt.

Söndagshälsningar!

Jag hade en sån bra bloggtitel för detta inlägg men glömde bort vad det var. Järnspikar.

Jo så Yvlan och Dan sitter nog i nån solstol på andra sidan atlanten och smuttar på drinkar i 30 graders värme. Då tänkte England att de skulle få sig en dos av riktigt nordeuropeiskt pissväder. Det regnade så hälften vore nog. Men det var himla kul att se systern och Dan. Efter ett misslyckat försök att ta tunnelbanan (inte bra att vara rooky på en lördag när det regnar) så kom de tillslut till deras billighetshotel där jag satt och väntade.

Vi käkade på en bra pub vid British Museum, vi vandrade runt och dreglade över kläder i Covent Gareden, hittade efter mycket om och men Dans skjortbutik Pink, gav upp och satte oss på en Pub i Soho och fick mamma och tomas att boka en biljett till Ylva för deras Londonweekend i Mars (nu kommer det bli Skottland 2007 all over again!, hittade en fransk restaurag som hade jättegod mat (ylva vann med anka) och satte oss på en holländs pub som var majoriteten männ (var det gay eller bara bromance?)

Så en helfestlig dag med mycket sitta-på-pub-tid. Tyvärr var min kamera död i batteriet så får vänta till Ylva skickar hennes bilder.

Nej syster jag orkade inte skriva med juristspråket denna gång. Vart Hossis konstiga talspråks svenska igen.

Idag har jag inte gjort ett jota. Lite plugg men that's it! Klunkat i mig kaffe och lyssnat på spanarna.

Jonatan ville läsa mera.

Här kommer en metafor jag skrev för novell-seminariet


Language is a body. It’s a living organism. It breathes, it smiles and it sings. It can be looked at as a whole or you can examine the different parts. It comes in many shapes and colours. You can change it into another but it is painful. As you try to change it you might end up chopping a bit of yourself off. You will always remember how it looked like from the beginning. It does change over time but you’ll always have the same skeleton. Language can brake but it can also be mended again. It is the base from which you look at the world. It is structured in a particular way for a reason. It has taken generations to evolve and has grown over time. As a body, language can be looked upon with different eyes, is it vulgar or is it perfectly normal? Is it beautiful or is it the ugliest thing? It can find itself belong to someone or banished from somewhere. It is the definition of a single human being, its borders and limitations. It is the details that make it, the shape of a shoulder, the pronunciation and rhythm of it. To master it can be a challenge for both toddlers and pensioners.